Den typiska situationen när ett brott begås är antagligen att en enskild person begår den gärning som utgör brottet ifråga denna person talar man då om som brottets gärningsman. Säg exempelvis att A uppsåtligen dödar B. A har då begått mord (och räknas alltså som gärningsman i samband med detta brott). Under vissa omständigheter är det emellertid inte alltid så enkelt att det finns just ett brott och en gärningsman. Ibland kan flera olika personer samtidigt vara inblandade i ett visst brott. Exakt hur pass inblandade de olika personerna är kan dock variera. Det kan till exempel vara så att det finns en huvudsaklig gärningsman, men även flera andra personer som på diverse sätt medverkat till det aktuella brottet. Det kan då bli aktuellt att döma dessa för exempelvis medhjälp till brott. I somliga fall kan det förstås vara så att flera personer, var och en, har deltagit i utförandet av ett brott i så pass stor utsträckning att de alla är att räkna som gärningsmän exempelvis ifall flera personer tillsammans utfört ett rån. I en sådan situation uppfyller alla gärningsmän såväl brottets objektiva som subjektiva rekvisit. Härmed åsyftas att gärningsmännen har utfört de gärningar som krävs i den aktuella brottsrubriceringen samt haft erforderligt uppsåt till dessa handlingar.
En något speciell variant av situationen att det förekommer flera gärningsmän är det fallet att två eller flera personer haft uppsåt till och i samverkan utfört ett brott, men att alla deltagande personer kanske inte utfört alla delar av de handlingar som normalt sett krävs för att personen skall anses ha begått det aktuella brottet. Tillsammans har personerna emellertid utfört alla delar av handlingarna. Det handlar alltså om att alla personerna uppfyllt brottets subjektiva rekvisit, men varje person har inte själv uppfyllt alla de objektiva rekvisiten. Alla de personer som medverkat i brottets utförande kan därmed inte enskilt dömas som gärningsman, men när man tar hänsyn till alla de medverkandes agerande kan de vara möjligt att döma dem alla som (med)gärningsmän. Två eller flera personer kan därmed, tillsammans, utgöra gärningsmän till ett brott. I domstolspraxisen talar man då om medgärningsmannaskap. I praktiken innefattas här typiskt sett ofta situationer där man vet att två eller flera personer i samråd begått ett brott tillsammans, men man vet inte/kan inte bevisa exakt vem som faktiskt gjort vad.
För att medgärningsmannaskap skall komma ifråga krävs, som sagt, att två eller flera personer i samråd utfört ett brott. Vad som åsyftas med att brottet skall ha begåtts i samråd kan kanske kräva viss ytterligare förklaring. Det är inte nödvändigtvis så att de personer som deltar i den brottsliga gärningen måste ha planerat brottet tillsammans i förväg. Det kan räcka att personerna i tyst samförstånd och med tillräckligt uppsåt begår brottet gemensamt. Att någon döms för ett brott med åberopande av medgärningsmannaskap är förhållandevis ovanligt, framförallt eftersom huvudregeln i straffrätt är att man hellre skall fria än fälla. Råder det minsta tveksamhet huruvida en person verkligen kan anses ha deltagit i utförandet av ett brott, i tillräcklig utsträckning för att detta agerande skall anses som brottsligt, så bör det leda till att domstolen friar personen från ansvar. Denna regel är av särskild vikt i samband med praxisen rörande medgärningsmannaskap, eftersom det vid medgärningsmannaskap faktiskt handlar om att alla inblandade personer inte på egen hand kan anses som gärningsmän. Det måste därför ställas utom rimligt tvivel att de medverkande haft erforderligt uppsåt och deltagit i brottets utförande i sådan utsträckning att det, så att säga, är rättvist att döma dem till ansvar med åberopande av medgärningsmannaskap.
Det har emellanåt förespråkats att medgärningsmannaskap borde kunna hävdas oftare än vad som är fallet för närvarande. Med tanke på hur pass restriktiv man i nuläget måste vara med att döma personer till ansvar med åberopande av medgärningsmannaskap, för att ingen oskyldig felaktigt skall bli dömd, så har det förstås också lett till att ett antal troligtvis skyldiga personer friats från ansvar för brott på grund av bevissvårigheter. I vissa situationer där domstolen inte anser att det är möjligt döma en person som huvudsaklig gärningsman, och inte heller med hänvisning medgärningsmannaskap, har det istället varit möjligt att döma för exempelvis medhjälp till brott. I somliga fall har läget emellertid varit så att flera personer närvarat vid och sannolikt deltagit i utförandet av ett brott, men det har inte i tillräcklig omfattning varit möjligt att bevisa att de inblandade personerna haft tillräckligt uppsåt och deltagit i den brottsliga gärningen i den utsträckning som krävs för att de överhuvudtaget skall kunna dömas till ansvar för brott. I dylika situationer har det ofta varit så att de inblandade personerna alla hävdat sin egen oskuld och istället skyllt på varandra. Det har därför framförts krav på att de nuvarande beviskraven bör sänkas i viss mån. Balansgången mellan att ingen oskyldig skall riskera att dömas och att en skyldig inte skall undgå ansvar för sitt agerande är förstås mycket svår, inte bara i samband med situationer där medgärningsmannaskap möjligen kan bli aktuellt.