När det har inträffat en händelse som misstänks utgöra ett brott inleds vanligtvis en så kallad förundersökning (alltså en brottsutredning). Det är främst polisen som har till uppgift att utföra själva brottsutredningen, men i många fall är även en åklagare inblandad och agerar som förundersökningsledare. När en förundersökning inleds kan det ofta vara mycket som är oklart; vad som exakt har inträffat, ifall den inträffade händelsen verkligen utgör ett brott, vem som i så fall begått brottet och så vidare. Förundersökningen syftar till att reda ut alla dessa frågor. Genom att genomföra förhör med målsägande (den/de personer som drabbats av brottet, alltså brottsoffer) samt eventuella vittnen försöker man klarlägga vad som skett. I förundersökningen kan det även ingå exempelvis att brottsplatsen undersöks, att det görs husrannsakan, att det görs analyser av vapen eller andra fynd. Inledningsvis under förundersökningen har man alltså ibland ingen aning om vem som kan misstänkas för ett visst brott, men så småningom börjar man kanske få skäl att misstänka en viss person. Hur ser då en misstänkts roll ut under förundersökningen vad kan i det första skedet inträffa när man blir misstänkt för ett brott?
Initialt skall nämnas att man inom svensk juridik talar om att det finns olika grader av misstanke. Något beroende på i vilken grad en person kan misstänkas för ett brott, kan det komma att leda till olika konsekvenser. Vid den lägsta misstankegraden talar man om att en person kan misstänkas för brott. Därefter följer den något högre misstankegraden att personen är skäligen misstänkt för brott. Vid ännu högre misstankegrad talar man om att personen är på sannolika skäl misstänkt för brott. Slutligen kan man anse att misstankegraden är så pass hög att det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal. Exakt hur dessa olika misstankegrader kan definieras skall inte närmare diskuteras här. De olika graderna av misstanke nämns dock för att det i samband med en förundersökning kan komma att spela viss roll hur stark misstankegraden mot en viss misstänkt person är.
I samband med en förundersökning kan under vissa omständigheter olika former av så kallade tvångsmedel komma att utnyttjas gentemot en misstänkt. En misstänkt person kan till exempel komma att frihetsberövas genom att gripas, anhållas och sedermera häktas. Det är polisen som i brådskande fall beslutar ifall en misstänkt skall gripas. Snart därefter måste beslutas ifall den misstänkte skall anhållas eller inte, vilket är upp till åklagaren. I vissa fall behöver polisen aldrig ta beslutet att gripa en misstänkt, utan åklagaren beslutar direkt att personen ifråga skall anhållas. Efter att ett anhållande skett måste åklagaren inom viss tid kräva att den misstänkte skall häktas, för att personen skall kunna hållas fortsatt frihetsberövad. Det är då en domstol som beslutar ifall häktning skall ske. För att en person skall kunna anhållas eller häktas krävs i normalfallet att personen ifråga är på sannolika skäl misstänkt för ett brott. I vissa fall kan det räcka att personen är skäligen misstänkt, men en person som endast kan misstänkas kan inte anhållas eller häktas. När det gäller att gripa en person krävs enligt huvudregeln också att personen ifråga är på sannolika skäl misstänkt, eller åtminstone skäligen misstänkt. Eftersom gripande vanligtvis sker i brådskande situationer, kan det dock inträffa att personer som endast kan misstänkas grips. I sådana fall skall dock personen normalt sett släppas så fort man konstaterat att misstankegraden är för låg.
När en misstänkt grips eller anhålls skall det vanligen hållas förhör med den misstänkte. Förhör kan förstås dock även komma att hållas med en misstänkt som inte är frihetsberövad och ibland kan den information som framkommer under ett sådant förhör leda till just att den misstänkte blir frihetsberövad. Det finns inget krav på att en viss misstankegrad skall finnas för att förhör skall kunna hållas med en misstänkt, utan förhör kan hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen (här åsyftas inte bara misstänkta, utan även vittnen och målsägande). Man kan inte undkomma ett förhör genom att inte dyka upp eller liknande sådant beteende kan resultera i att man blir hämtad till förhöret eller att man vid vite blir kallad att infinna sig. Det finns emellertid vissa begränsningar för hur länge ett förhör får pågå. Är man inte anhållen eller häktad är man som grundprincip inte skyldig att stanna kvar för förhör under en längre tid än sex timmar. En person som kan misstänkas kan dock i vissa situationer vara skyldig att stanna kvar under ytterligare sex timmar. Ett nytt förhör kan därefter vanligen inte påbörjas förrän tidigast tolv timmar senare.
En misstänkt har rätt till en försvarare under förundersökningen. I vissa fall har den misstänkte rätt till en så kallad offentlig försvarare (i allmänhet en advokat). Försvararen skall biträda den misstänkte, exempelvis genom att stödja den misstänkte under förundersökningen och tillvarataga dennes rätt. Det skall nämnas att även polisen och åklagaren i viss mån är skyldiga att tillvarataga en misstänkts rätt. Polis och åklagare skall under förundersökningen ta hänsyn till inte bara omständigheter som är negativa för den misstänkte och talar för att denne är skyldig till det aktuella brottet, utan även omständigheter som är förmildrande eller rentav talar för den misstänktes oskuld. Förundersökningen skall alltså vara objektivt utförd, vilket är av vikt eftersom det är just polis och åklagare som bedriver förundersökningen och den misstänkte och dennes försvarare har inte särskilt stora möjligheter att påverka själva utredningsarbetet. Den misstänkte och försvararen har i och för sig rätt att kräva att viss kompletterande utredning skall ske och kan exempelvis begära att förhör skall ske med en viss person, men det är inte helt säkert att de begärda åtgärderna genomförs. Den misstänkte, eller åtminstone dennes försvarare, har i viss mån rätt att närvara vid förhör med vittnen och målsäganden. De har även viss rätt att fortlöpande ta del av de uppgifter som framkommer under förundersökningens gång. Under somliga omständigheter kan det emellertid råda så kallad förundersökningssekretess, vilket kan innebära att den misstänkte och dennes försvarare inte får ta del av vad som sker under förundersökningen. Förundersökningssekretess kan motiveras bland annat av att det skulle kunna vara skadligt för förundersökningsprocessen ifall den misstänkte får veta vad som framkommit under förundersökningen (till exempel för att den misstänkte då skulle kunna hota vittnen, förstöra bevis eller liknande). När förundersökningen avslutas skall det meddelas huruvida åtal kommer att väckas mot den misstänkte eller inte om tillräckliga skäl för att väcka åtal föreligger. Ifall åtal väcks har den misstänkte och dennes försvarare alltid rätt att ta del av hela förundersökningen, inklusive förundersökningsprotokoll och dylikt, för att fullt ut kunna bemöta anklagelserna i åtalet.