I svensk rätt finns fyra olika misstankegrader som kan bli aktuella då ett brott har begåtts. Dessa är kan misstänkas, skäligen misstänkt, på sannolika skäl misstänkt samt tillräckliga skäl för åtal. Misstankegraderna har betydelse för till exempel vilka tvångsmedel som får användas mot den misstänkte personen. I denna artikel ska misstankegraden på sannolika skäl misstänkt behandlas.
På sannolika skäl misstänkt är den högre graden av brottmisstanke. Här krävs alltså mer bevisning mot den misstänkte än då den misstänkte bara är skäligen misstänkt för ett brott. Vid en objektiv bedömning som grundar sig i det bevismaterial som finns i det aktuella fallet ska misstanken framstå som berättigad för att man ska kunna säga att en person är på sannolika skäl misstänkt för ett brott. Bevisingen behöver dock inte vara så stark att det finns tillräckliga skäl för åtal. Att bedömningen ska vara objektiv innebär att den som gör bedömningen inte får blanda in egna, subjektiva värderingar och antaganden eller gissningar.
De allra flesta tvångsmedlen blir aktuella redan vid misstankegraden skäligen misstänkt. De tvångsmedel som främst blir aktuellt då en person är på sannolika skäl misstänkt för ett brott är häktning och anhållande (notera dock att både häktning och anhållande kan bli aktuellt redan då en person är skäligen misstänkt för ett brott, men det vanligaste är ändå att i vart fall häktning av en person inte sker förrän den personen är på sannolika skäl misstänkt för ett brott).
Låt oss nu se på vad som krävs för att en person som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott ska få häktas. För det första krävs att fängelse i ett år eller mer finns med i straffskalan för det brott som personen är misstänkt för. Att fängelse i ett år eller mer finns i straffskalan är dock inte tillräckligt. Det måste även finnas risk för att det misstänkte antingen avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, att den misstänkte kommer att försöka undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av brottet eller att den misstänkte kommer att fortsätta med sin brottsliga verksamhet. Notera att dessa tre olika risker är alternativa, det räcker alltså att en av dem föreligger för att den misstänkte personen ska få häktas. Om någon av dessa risker föreligger eller inte ska bedömas med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden (till exempel den misstänktes bostads- och arbetsförhållanden) samt andra omständigheter. Både sådana omständigheter som talar för häktning och sådana som talar mot häktning ska beaktas då bedömningen görs.
I de fall då det inte finns fängelse i mer än två år i straffskalan för det brott som personen misstänks ha begått får han eller hon inte häktas om det är uppenbart att skäl för häktning saknas. Kan man vidare anta att den misstänkte bara kommer att dömas till böter får han eller hon inte häktas. Om den misstänkte personens identitet är okänd och han eller hon vägrar att berätta sitt namn och var han eller hon bor, eller om man kan anta att den misstänkte ljuger om sitt namn eller hemvist får han eller hon häktas oavsett om det finns fängelse i straffskalan för brottet eller inte. Detsamma gäller om den misstänkte inte bor i Sverige eller om det finns risk att han eller hon lämnar Sverige för att undvika lagföring eller straff.
Ett anhållande görs i avvaktan på att en domstol ska pröva om den misstänkte personen ska häktas eller ej. Vad gäller anhållande får en peson som är skäligen misstänkt för brott anhållas om det finns skäl att häkta honom. Innan en person ska anhållas måste alltså en bedömning om det finns tillräckliga skäl för att kunna häkta personen göras.