Olika slags uppsåt


I flertalet fall krävs uppsåt (med en latinsk term dolus) hos gärningsmannen för att ett brott skall anses ha begåtts. Det räcker alltså inte att gärningsmannen faktiskt har utfört en viss gärning, utan denne måste också i viss mån ha haft som avsikt att utföra gärningen. Med ett juridiskt språk, så brukar man säga att brottets objektiva såväl som subjektiva rekvisit måste vara uppfyllda för att en person skall kunna anses ha begått brottet. Nämnvärt i detta sammanhang är att vad gäller vissa brott räcker det med oaktsamhet (culpa på latin) för att gärningsmannen skall anses ha begått brottet, exempelvis vid brottet vållande till annans död.

I slutändan är det alltid domstolen som vid en rättegång bedömer ifall en person gjort sig skyldig till ett visst brott eller inte. I sin dom avgör då domstolen även ifall den misstänkte gärningsmannen kan anses ha haft tillräckligt uppsåt för att brott skall ha begåtts. Självfallet kan gärningsmannens eventuella uppsåt många gånger komma att bli en bevisfråga; det är förstås inte alltid helt lätt att bevisa hur gärningsmannen tänkte i samband med en viss händelse. Bland annat av denna anledning har det i svensk domstolspraxis uppstått olika sätt att avgöra vilket uppsåt en gärningsman haft. Det är inte alltid så okomplicerat att man helt enkelt kan säga att ”X hade uppsåt” eller ”X hade inte uppsåt”, utan man talar även om olika slags uppsåt – grader av uppsåt, kan man kanske säga. Under årens lopp har benämningen på och definitionen av olika uppsåtsbegrepp delvis ändrats något. Vilka sorters uppsåt man talar om beror också bland annat på ifall man avser uppsåt till en inträffad effekt eller förekomsten av en viss omständighet, eller enbart uppsåt till ett brotts objektiva rekvisit. Här nedan följer en kortfattad presentation av några av de uppsåtsbegrepp som man kan stöta på i svensk rätt:

Direkt uppsåt är, så att säga, den högsta graden av uppsåt. Gärningsmannen har direkt uppsåt till handlingen och den eventuella effekten – gärningsmannen har verkligen haft för avsikt att begå den aktuella gärningen.

Indirekt uppsåt är en term som inte används speciellt ofta längre. Det är en lägre grad av uppsåt än direkt uppsåt. Vid indirekt uppsåt menar man ungefär att gärningsmannen inte direkt avsett eller haft som syfte att en viss effekt skall uppstå, men varit fullt medveten om att denna effekt kommer att uppstå och då ändå utfört handlingen.

Insiktsuppsåt är ett begrepp som delvis ersatt termen indirekt uppsåt. Det innebär alltså inte en lika stark grad av uppsåt som direkt uppsåt. Här fokuserar man ännu mer på att gärningsmannen inte direkt avser att en viss effekt skall uppkomma, men har full insikt om att så kommer ske och trots allt begår handlingen – en viss effekt kan anses oundviklig vid ett specifikt handlande. Effekten är, så att säga, en bieffekt för att nå ett visst mål.

Eventuellt uppsåt är även det en term som inte längre används särskilt ofta. Det innebär en ännu lägre grad av uppsåt än de begrepp som nämnts ovan. Här koncentrerar man sig på huruvida gärningsmannen insåg att en viss effekt riskerar att inträffa, alltså ifall den är möjlig. För att fastställa om ett eventuellt uppsåt förelegat så gör man ett hypotetiskt prov i två steg, där man först frågar sig ifall gärningsmannen insett att effekten var möjlig. Om så var fallet, går man vidare till det andra steget och frågar sig ifall gärningsmannen skulle ha utfört handlingen även om denne säkert vetat om att effekten inte bara var möjlig utan säkert skulle komma att inträffa. Om svaren till dessa båda frågor är ja, så finns ett eventuellt uppsåt.

Likgiltighetsuppsåt är ett begrepp som tillkommit på senare år och används allt oftare istället för det eventuella uppsåtet. Detta är den lägsta graden av uppsåt. Här krävs att gärningsmannen var medveten om eller insåg att fanns risk för att en viss effekt skulle uppstå samt var likgiltig till (struntade i) huruvida effekten inträffade. Det räcker inte att gärningsmannen borde ha insett att fanns en risk för att effekten uppstod, utan det skall röra sig om ett medvetet risktagande från dennes sida. Om gärningsmannen insett att det fanns en mycket hög sannolikhet för att en viss effekt skulle inträffa och ändå genomförde handlingen, så innebär det vanligtvis att likgiltighetsuppsåt anses föreligga.

I ett antal andra länder förekommer begreppet sannolikhetsuppsåt. Det har emellanåt argumenterats för att detta slags uppsåt borde införas även i Sverige. Vid sannolikhetsuppsåt menar man att det vid tillfället för händelsen framstått som övervägande sannolikt för gärningsmannen att en viss effekt skulle inträda. Man bedömer alltså inte hur sannolikt det faktiskt var att effekten skulle uppkomma, utan hur sannolikt det var enligt gärningsmannens uppfattning.

Bläddra bland juridiska artiklar