I vissa situationer anses det orimligt att en, annars brottslig, handling skall leda till ansvar för brott. Typexemplet är att det bedöms som orättvist att en person som utsätts för misshandel inte skall ha rätt att försvara sig mot misshandeln ifråga, genom att använda motsvarande mängd våld som angriparen, utan att själv riskera att dömas för misshandel. Bland annat av denna anledning finns det lagstiftning angående vad som kallas för allmänna grunder för ansvarsfrihet, vilket innebär att i somliga fall kan man gå fri från ansvar trots att man begått en vanligtvis brottslig gärning. En av de grunder som kan innebära ansvarsfrihet är ifall en nödvärnssituation föreligger såsom i exemplet med den misshandlade personen, som utövar självförsvar gentemot sin angripare.
Man kan alltså ha rätt till nödvärn (bland annat rätt att använda visst våld) i vissa specifika situationer, då man själv riskerar att bli utsatt för/drabbas av vissa slags brott. Det finns dock begränsningar för det våld som man eventuellt har rätt att använda i en nödvärnssituation. Man får inte agera på ett sätt som med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt. Med denna formulering avses framförallt att man vid självförsvar eller andra former av nödvärnssituationer som grundprincip inte får lov att använda övervåld gentemot sin angripare. Ifall exempelvis angriparen attackerar offret med sparkar eller knytnävsslag, så har offret vanligtvis inte rätt att försvara sig genom att använda ett vapen.
En annan viktig regel är att man som grundprincip endast har rätt till nödvärn under en viss begränsad tid. Framförallt har man rätt till nödvärn medan vissa specifika brott faktiskt pågår (exempelvis medan en angripare håller på att misshandla en). Under vissa omständigheter har man även rätt till nödvärn ifall ett brottsligt angrepp är överhängande (alltså nära förestående). Så fort som det brottsliga angreppet är över har man emellertid, som huvudregel, inte längre rätt till nödvärn. Man kan inte hävda att man agerade i nödvärn ifall man till exempel efter ett avslutat brottsligt angrepp själv attackerar den tidigare angriparen för att hämnas.
Under vissa omständigheter kan det bli aktuellt att avvika från de ovannämnda reglerna angående den grad av våld som får lov att användas vid nödvärn samt angående under vilken tidpunkt nödvärn är tillåtet. Det finns ett begrepp benämnt nödvärnsexcess, som berör just situationer då en person faktiskt hade rätt att ta till nödvärn, men emellertid använde mer våld än vad som i normalfallet är acceptabelt. Enligt grundregeln skulle personen, som framgår ovan, kunna dömas för exempelvis misshandel ifall denne tagit till övervåld i samband med självförsvar. I enlighet med bestämmelsen rörande nödvärnsexcess, så kan personen dock trots detta gå fri från ansvar för brott ifall omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Med detta stadgande syftar man framförallt på att hur personen ifråga subjektivt uppfattade situationen. Till exempel; en person som blir fysiskt angripen kan förstås mycket väl bli extremt rädd och skärrad och därmed uppfatta situationen som värre än vad den objektivt sett är. Det kan även vara fråga om att händelserna sker mycket hastigt och att personen inte alls hinner tänka efter och utvärdera sitt handlande. I sitt försök att försvara sig själv kanske den angripne personen därför tar till något som, objektivt sätt, utgör övervåld. Subjektivt sett, mitt i ett pågående slagsmål (eller vad det nu är fråga om), inser emellertid inte den angripne personen att det är fråga om övervåld. Bestämmelsen om nödvärnsexcess kan även i viss mån aktualiseras ifall en person använder våld även efter att rätten till nödvärn egentligen upphört (efter att det brottsliga angreppet avslutats). Även här kanske den angripne personen blivit enormt uppskrämd och därför inte omedelbart inser att angriparen oskadliggjorts eller av annan anledning avslutat sin attack och inte längre utgör något hot. Trots att den normala nödvärnsrätten alltså inte medger ansvarsfrihet för sådant agerande kan således regeln om nödvärnsexcess innebära att man ändå går fri från ansvar, ifall man svårligen kunde besinna sig.
Begreppet putativt nödvärn har även det att göra med hur en person subjektivt uppfattat en viss situation. Här handlar det om att en person trodde att det förelåg en nödvärnssituation, men att så egentligen inte var fallet. Exempelvis kanske en person tror att denne blir attackerad med ett laddat vapen, men i själva verket var vapnet oladdat och utgjorde ingen fara. Vidare kan situationen vara så som diskuterats ovan, att en nödvärnssituation faktiskt förelegat i ett tidigare skede men att hotet upphört och nödvärnsrätten därmed också upphört. Den tidigare angripna personen tror kanske då, felaktigt, att hotet kvarstår och att nödvärnsrätt fortfarande föreligger. I dessa situationer kan domstolspraxisen rörande putativt nödvärn aktualiseras och medföra att personen ifråga åtminstone inte döms till ansvar för ett uppsåtligt brott (såsom exempelvis misshandel). Möjligen kan det dock i somliga fall anses som oaktsamt att så grovt missförstå en situation och därmed kan det tänkas att personen trots allt kan dömas för ett brott som endast kräver oaktsamhet hos gärningsmannen (till exempel vållande till kroppsskada, istället för misshandel).