Under vissa speciella omständigheter skulle det anses orimligt och orättvist att ett visst agerande skulle vara att bedöma som brottsligt, även om agerandet under normala omständigheter utgör ett brott. Exempelvis är att det i normala fall olagligt att uppsåtligen slå en annan människa; ett sådant agerande utgör vanligen brottet misshandel. Skulle en person dock själv bli utsatt för helt oprovocerad misshandel anses det i allmänhet rimligt att den misshandlade personen skall ha rätt att bruka visst våld för att försvara sig, utan att själv riskera att dömas för ett brott. Bland annat av dessa anledningar finns det något som kallas för allmänna grunder för ansvarsfrihet. Dessa regler innebär att en person, trots att denne faktiskt handlat på ett sätt som normalt sett kan vara att bedöma som brottsligt, går fri från ansvar för brott. Några av de viktigaste situationerna då ansvarsfrihet kan uppkomma är ifall nödvärn, nöd eller samtycke föreligger, men det finns även andra situationer då det kan bli aktuellt med ansvarsfrihet. Här nedan är det just nödvärn som skall diskuteras.
Utgångspunkten är att en handling som man begår i nödvärn inte skall bedömas utgöra ett brott. Undantag från denna regel kan dock ske ifall handlandet har varit uppenbart oförsvarligt, med beaktande av angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse, och omständigheterna i övrigt. Vad omfattas då av begreppet nödvärn? Som grundprincip kan sägas att generellt föreligger rätt till nödvärn för att avvärja att man själv utsätts för någon form av brott. Det är dock inte alla slags brott som medför att man har rätt till nödvärn. I lagstiftningen anges mer specifikt ett antal situationer då nödvärn medges. Rätt till nödvärn föreligger mot:
Ett påbörjat, eller överhängande, brottsligt angrepp på person. Detta stadgande innebär att ifall någon fysiskt attackerar en person (exempelvis genom någon form av misshandel), så har den attackerade personen rätt till nödvärn för att skydda sig från och avvärja attacken. Detsamma gäller ifall en sådan attack är nära förestående. Att lägga märke till är dock att rätten till nödvärn inte medger att man använder hur grovt våld som helst. Huvudregeln är att man vid självförsvar har rätt att använda samma slags våld som det våld man möts av; blir man till exempel misshandlad genom knytnävsslag så rättfärdigar det vanligtvis inte att man plockar fram en pistol och skjuter den som attackerat en. Vidare är det av vikt att nödvärnsrätten alltså endast gäller under tiden som det brottsliga angreppet pågår, alternativt ifall det är nära förestående. Så fort angreppet har avslutats/faran är över upphör också rätten till nödvärn eventuella hämndaktioner med anledning av ett tidigare angrepp är inte tillåtna med hänvisning till nödvärnsrätten.
Ett påbörjat, eller överhängande, brottsligt angrepp på egendom. Här åsyftas i mångt och mycket samma slags situationer som i ovanstående punkt, dock med skillnaden att det brottsliga angreppet riktas mot någons egendom istället för huvudsakligen mot en person. Det kan exempelvis gälla att någon begår skadegörelse emot eller försöker stjäla någon annans egendom. Upptäcker man att en gärningsman håller på att utföra eller påbörja en sådan brottslig handling, så har man rätt att använda visst våld för att avvärja det brottsliga angreppet (om än med samma begränsningar som nämnts ovan).
Den, som med våld eller hot om våld eller på annat sätt, hindrar att egendom återtas på bar gärning. Denna punkt kan delvis sägas behandla ögonblicken efter den typ av situation som diskuterats i punkten närmast ovanför. Det handlar nämligen främst om fallet att man upptäcker att en stöld precis har begåtts exempelvis kommer hem till sitt hus och i ingången möter en inbrottstjuv som precis är på väg därifrån med ens tv i famnen. Försöker man i detta läge ta tillbaka den stulna egendomen från tjuven, men denne genom någon form av våld eller hot om våld vägrar att lämna ifrån sig den, så föreligger alltså rätt till nödvärn. Även här gäller dock samma begränsningar i nödvärnsrätten som nämnts tidigare, vad avser förekommande vålds grovhet och den tidpunkt då det får lov att utövas.
Den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller den som vägrar lämna en bostad efter tillsägelse. Det handlar här framförallt om situationer som kan bedömas utgöra hemfridsbrott. Rätten till att kunna känna sig säker i sitt eget hem ses som mycket viktig. Därför kan man följaktligen ha rätt till nödvärn ifall någon allvarligt kränker denna rättighet. Också här har man rätt att avvärja ett brottsligt angrepp genom visst användande av våld, inom ovannämnda gränser.
Avslutningsvis skall sägas att det självfallet inte alltid är helt lätt att avgöra hur mycket våld som är försvarligt att använda vid en eventuell nödvärnssituation eller exakt när rätten till nödvärn uppstår respektive upphör. Exempelvis; när kan ett brottsligt angrepp anses vara tillräckligt överhängande och exakt när kan angreppet anses som avslutat? Särskilt svårt är det förstås att avgöra vilket handlande som är rimligt när man faktiskt befinner sig i en möjlig nödvärnssituation och kanske upplever att ens liv är hotat och så vidare. Av dessa anledningar finns det regler och rättspraxis som behandlar så kallad nödvärnsexcess samt putativt nödvärn. Dessa begrepp berör delvis vad som gäller ifall man i en nödvärnssituation använt mer våld än vad som egentligen fanns fog för samt ifall man upplevt att en nödvärnssituation förelåg, men så inte var fallet.