Misshandel, vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan


Här nedan kommer delar av vad som i svensk lagstiftning kallas för brott mot liv och hälsa att diskuteras. Som framgår av rubriken, rör det sig om händelser där gärningsmannen på något sätt skadat brottsoffret fysiskt – eller i vissa fall psykiskt.

Misshandel

Misshandel är ett brott som kräver uppsåt; gärningsmannen måste i tillräcklig mån ha haft som avsikt att skada brottsoffret på något sätt för att misshandel skall anses ha begåtts. När man hör ordet misshandel, så tänker nog de flesta att ordet ungefär innebär ”att slå en person”. Detta kan i och för sig vara korrekt, men den juridiska termen misshandel innefattar dock mer än så, nämligen att tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätta denne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Att slå en person kan alltså utgöra misshandel, förutsatt att slaget orsakat skada alternativt smärta (eller förstås båda delar). Skadan kan vara fysisk (sår, brutna ben och liknande) eller under vissa omständigheter psykisk. Smärtan får inte vara alltför obetydlig och snabbt övergående för att den skall anses utgöra misshandel. Misshandel kan under vissa förhållanden även bestå av att medvetet smitta en annan person med en farlig sjukdom, exempelvis HIV. Även att lura i en annan person alkohol eller droger av något slag kan i vissa situationer utgöra misshandel, framförallt ifall detta agerande lett till att brottsoffret blivit redlöst berusad eller rentav medvetslös.

Misshandel av normalgraden kan resultera i fängelse i upp till två år. Ifall brottet bedöms som ringa kan det medföra böter eller fängelse i högst sex månader. Det finns även ett brott som kallas för grov misshandel och kan leda till fängelse i lägst ett och högst tio år – här innefattas de riktigt allvarliga misshandelsfallen. Vid bedömningen av om en gärning skall räknas som grov misshandel eller endast som brott av normalgraden tar domstolen bland annat hänsyn till ifall det utövade våldet var av ett livsfarligt slag (exempelvis skedde genom användning av kniv eller sparkar mot huvudet) eller om gärningsmannen åsamkat offret svår kroppsskada eller sjukdom. Domstolen beaktar också huruvida gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet i samband med händelsen. ”Särskild hänsynslöshet eller råhet” kan typiskt sett anses föreligga exempelvis om flera personer gemensamt misshandlar en ensam, försvarslös person. Även det fallet att en misshandel är helt oprovocerad eller pågår under en lång tid kan vara aspekter som inverkar på bedömningen.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom

När det gäller vållande till kroppsskada eller sjukdom, så finns det inget krav på uppsåt. Det räcker med oaktsamhet för att man skall kunna anses ha gjort sig skyldig till detta brott. Offrets kroppsskada eller sjukdom får inte vara alltför obetydlig för att brottsrubriceringen skall vara aktuell. Som typiska exempel på situationer då detta brott anses begånget kan nämnas trafikolyckor som är resultatet av vissa typer av vårdslöst körande, t.ex. fortkörning. Även det fallet att en gärningsman, utan uppsåt men på grund av vårdslöshet, smittat brottsoffret med exempelvis HIV kan utgöra vållande till sjukdom.

Straffet för detta brott är böter eller fängelse i upp till sex månader. Man kan även dömas för det allvarligare brottet grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom, i vilket fall straffet är fängelse i högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet kan anses grovt tar domstolen bland annat hänsyn till om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller ifall gärningsmannen, då det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, varit berusad alternativt gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. Om gärningsmannen exempelvis orsakat skada med hjälp av ett farligt vapen eller kört bil berusad och då skadat brottsoffret, så är det omständigheter som kan bidra till att brottet anses grovt. Att notera är att vållande till kroppsskada eller sjukdom är ett så kallat målsägandebrott, vilket innebär att det som huvudregel är brottoffret som bestämmer huruvida brottet skall leda till en rättsprocess eller inte. Åklagaren får åtala den misstänkte gärningsmannen endast ifall brottsoffret (målsäganden) vill att så skall ske samt förutsatt att ett åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Detta gäller dock inte ifall brottet är att anse som grovt, eller om brottoffret är omyndigt.

Framkallande av fara för annan

Vid brottet framkallande av fara för annan handlar det inte, i motsats till de ovan nämnda brotten, om att brottsoffret faktiskt skadats på något sätt. Istället rör det sig om att det funnits en konkret fara (alltså en verklig risk) för att brottsoffret i den aktuella situationen skulle kunna ha skadats. Inte heller vad gäller detta brott krävs uppsåt hos gärningsmannen, utan det räcker med grov oaktsamhet från dennes sida. Om gärningsmannen genom grov oaktsamhet utsatt någon annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, så kan brottet framkallande av fara för annan anses ha begåtts. Detta kan resultera i böter eller fängelse i upp till två år.

Liknande artiklar

Mordbrand

Ocker

Ofredande

Bläddra bland juridiska artiklar