Att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen är förmodligen det vanligaste sättet för nationella domstolar att få svar på sina EU-rättsliga spörsmål. Hur och när det är nödvändigt att begära ett förhandsavgörande regleras i ett av unionens grundfördrag, närmare bestämt i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Möjligheten att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen tillkommer alla medlemsstaters domstolar. Detta slås fast i ovannämnda fördrag. En fråga som omedelbart uppstår är vad som menas med en domstol. Tillkommer möjligheten att begära förhandsavgörande även andra myndigheter som har en dömande funktion? Tolkningen av begreppet domstol har varit tämligen utvidgad. Sett ur unionens perspektiv kan detta förklaras med att man vill ge så många myndigheter som möjligt chansen att vända sig till EU-domstolen och därmed öka enhetligheten av unionsrättens tolkning. Vad beträffar systemet med förhandsavgöranden får man nämligen ha i åtanke att man just eftersträvar enhetlighet och konsekvent tillämning av unionsrätten.
Man har, vad gäller tolkningen av begreppet domstol, i första hand inkluderat våra allmänna domstolar (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen), förvaltningsdomstolar samt specialdomstolar såsom Miljödomstolen, Arbetsdomstolen, Marknadsdomstolen och Migrationsdomstolen. Man har dock inte nöjt sig med detta; istället har man tittat vidare på vilka myndigheter som har en dömande funktion och därför valt att inkludera vissa domstolsliknande myndigheter. De kriterier som har uppställts för dessa domstolsliknande myndigheter är att de skall ha arbetsformer som liknar de som vi ser på domstolar, samt att de skall vara självständiga och inte provisoriska. Med hjälp av dessa kriterier har man således kunnat utesluta vissa organ; exempelvis så har länsstyrelserna eller regeringen ingen möjlighet att begära förhandsavgöranden hos domstolen.
Som nämndes inledningsvis, så har varje nationell domstol samt ett antal domstolsliknande organ möjligheten att vända sig till domstolen för ett förhandsavgörande. Om domstolen utgör sista instans, så föreligger däremot en skyldighet. Högsta instans, såsom Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsrätten, har alltså en skyldighet att begära ett förhandsavgörande när det bland annat uppstår oklarheter i tolkningen av EU-rätten. En fråga som är högst väsentlig för de högsta instanserna är under vilka omständigheter de måste vända sig till EU-domstolen. Det är värt att notera att om en domstol som har en skyldighet att begära ett förhandsavgörande hos EU-domstolen inte gör detta, så kan detta konstituera ett fördragsbrott. Reglerna för hur och när ett förhandsavgörande skall begäras regleras som bekant i fördragen.
EU-domstolen har genom sin praxis avsett att besvara frågan om när de högsta instanserna behöver begära ett förhandsavgörande. Bland annat så har domstolen poängterat att högsta instans inte behöver vända sig till EU-domstolen i frågor som är liknar de som EU-domstolen redan har handlagt och avgjort. Detta kallas med en fransk term för acte éclairé. I ett annat rättsfall har domstolen lyft fram att högsta instans inte behöver begära ett förhandsavgörande när rättsläget är klart; detta benämns acte clair. Paradoxalt nog är det något oklart vad som menas med att rättsläget skall vara klart. EU-domstolen skall antas ha menat att rättsläget inte enbart skall vara klart för den aktuella domstolen, utan även för andra medlemsstaters domstolar. Om medlemsländerna har olika uppfattningar om rättsläget, så indikerar detta att rättsläget är oklart och att ett förhandsavgörande skall begäras. I sammanhanget skall också sägas att skyldigheten att vända sig till EU-domstolen uppstår enbart när oklarheten till EU-rätten måste redas ut innan den nationella domstolen kan meddela dom i det enskilda fallet. Ett eventuellt förhandsavgörande skall alltså ha en betydelse för den slutliga utgången i målet.