Det finns inget hinder för en facklig organisation att, i syfte att få till stånd ett kollektivavtal, vidta stridsåtgärder mot en arbetsgivare som redan har slutit kollektivavtal med en annan facklig organisation. För det fall att två kollektivavtal sluts för samma område finns det principer som säger att det först ingångna kollektivavtalets bestämmelser ska tillämpas. Skulle en facklig organisation däremot vidta stridsåtgärder i syfte att angripa det på arbetsplatsen gällande kollektivavtalet med krav på att dess villkor inte ska tillämpas eller att villkoren ska ändras blir den så kallade Britanniaprincipen aktuell att tillämpa.
Britanniaprincipen kom till efter ett avgörande i arbetsdomstolen, den så kallade Britannia-domen. Innebörden av domen var att fackliga stridsåtgärder blev olovliga om de syftade till att tvinga fram ett undanröjande eller en ändring av ett befintligt kollektivavtal. Detta gällde oavsett om stridsåtgärderna riktades direkt mot arbetsgivaren eller om det skedde genom sympatiåtgärder. Domstolen kom även fram till att dessa regler gällde även om stridsåtgärderna vidtogs mot ett utländskt kollektivavtal. Att även utländska kollektivavtal omfattades av principen fick stor kritik från facket och den kritiken ledde till en lagstiftning som kallas för Lex Britannia.
Lex Britannia innebar i korthet att tillämpligheten för Britanniaprincipen begränsades till sådana kollektivavtal som den svenska medbestämmandelagen är tillämplig på, det vill säga kollektivavtal som svenska fackliga organisationer sluter. Lex Britannia ifrågasattes dock på grunden huruvida den var förenlig med exempelvis de EU-rättsliga bestämmelserna om fri rörlighet.
I det omdebatterade Lavalmålet ställdes frågan huruvida Lex Britannia var förenlig med EU-rätten på sin spets. Tvisten handlade om att fackliga organisationer hade vidtagit stridsåtgärder mot ett lettiskt företag som renoverade en skolbyggnad i Vaxholm. Denna tvist föranledde arbetsdomstolen att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående den svenska lagstiftningens förenlighet med de EU-rättsliga reglerna. Med beaktande av förhandsavgörandet från EU-domstolen kom arbetsdomstolen till slutsatsen att Lex Britannia inte var förenlig med EU-rätten. Detta fick till följd att en lagstiftning som kallas för Lex Laval infördes i Sverige. Lagstiftningen innebar i korthet att Lex Britannia modifierades och enligt nu gällande rätt får stridsåtgärder inte vidtas mot en arbetsgivare som skickar arbetstagare till Sverige om de uppfyller vissa specifika villkor.
För att utländska arbetsgivare som skickar sina arbetstagare till Sverige ska vara skyddade mot stridsåtgärder krävs det att vissa grundläggande villkor uppfylls. Dessa villkor är bland annat att de villkor som den utländska arbetsgivaren tillämpar på sina arbetstagare motsvarar villkoren i det centrala kollektivavtal som gäller i Sverige för den aktuella branschen avseende minimilöner och minivillkor. Vidare får inte svenska fackliga organisationer vidta stridsåtgärder i syfte att få till stånd villkor som är mindre förmånliga än de som den utländska arbetsgivaren tillämpar.