I princip alla inkomster som kan hänföras till något av inkomstslagen tjänst, näringsverksamhet och kapital skall beskattas. Inkomster som inte hör till något av inkomstslagen är inte skattepliktiga. Dessutom är vissa inkomster skattefria på grund av särskilda bestämmelser, trots att inkomsten kan hänföras till något av inkomstslagen. Vidare får avdrag göras för utgifter som hänförs till något av dessa inkomstslag. När det gäller sådana utgifter som utgör personliga levnadskostnader kan avdrag inte göras. I denna artikel skall vi behandla personliga levnadskostnader och reglerna gällande sådana kostnader lite mer djupgående.
Allmänt om personliga levnadskostnader
Anledningen till att personliga levnadskostnader inte är avdragsgilla är att skatten skall fungera som ett mått på konsumtionsförmågan. Om personliga levnadskostnader, d.v.s. konsumtionsutgifter, skulle vara avdragsgilla skulle därigenom syftet med beskattningen gå förlorat. Ibland kan det dock vara svårt att veta var gränsen mellan personliga levnadskostnader och andra berättigade utgifter skall dras. I många fall är en utgift som är en förutsättning för att erhålla en inkomst ändå att anse som levnadskostnad. Som exempel kan nämnas dagiskostnader. För att kunna arbeta, och därmed få tjänsteinkomster, behöver föräldrar kunna lämna sina barn till någon som kan hand om barnen under tiden. Sådana utgifter anses ändå vara personliga levnadskostnader.
Merkostnadsprincipen
En allmän princip är att en merkostnad måste ha uppstått jämfört med vanliga levnadskostnader för att utgiften skall vara avdragsgill. Som ett annat exempel för att belysa detta kan nämnas att om någon behöver en viss uniform i arbetet är utgiften för uniformen inte avdragsgill. Detta beror på att även om man behöver kläderna till arbetet är en sådan uniform inte en merkostnad eftersom uniformen ersätter andra kläder, d.v.s. andra levnadskostnader. För att en kostnad skall vara avdragsgill förutsätts nämligen att utgiften har varit motiverad av endast tjänsten och inget annat. Denna princip gäller för alla utgifter som utgör personliga levnadskostnader. Som exempel kan nämnas att avdragsrätt föreligger endast för själva ökningen av levnadskostnaderna som ett arbete på en annan ort medför. Vidare är, som nämns ovan, utgifter för kläder som behövs i arbetet inte avdragsgillt. Dock kan avdrag göras för skyddskläder. Detta beror på att skyddskläder anses utgöra en ökning av levnadskostnaderna. Slutligen kan nämnas att domstolar har i allmänhet varit restriktiva vid bedömningen om en utgift skall ses som en personlig levnadskostnad eller inte.
Förmånsbeskattning
Förmånsbeskattningen har ett nära samband med förbudet för avdrag av personliga levnadskostnader. Förmåner som bekostas av arbetsgivaren skall nämligen beskattas som inkomst av tjänst om förmånen är av sådant slag att den hade varit en icke avdragsgill personlig levnadskostnad om den anställde själv hade stått för kostnaden. Dock finns vissa undantag från denna huvudprincip. Bland annat kan nämnas att om den anställde får en arbetsuniform av arbetsgivaren är denna förmån inte skattepliktig, trots att avdragsrätt inte hade förelegat. Inte heller resor till och från anställningsintervjuer eller flyttningsersättning som betalas av arbetsgivaren är skattepliktiga förmåner. Vidare görs undantag för förmåner som endast är av ett begränsat värde. Slutligen kan det i många fall då arbetsgivaren står för utgiften anses att en utgift har tillräckligt starkt samband med tjänsten för att utgiften inte räknas som en personlig levnadskostnad.
Andra icke avdragsgilla utgifter
Gåvor, premier för personliga försäkringar samt en del medlemsavgifter utgör kostnader som i allmänhet anses vara icke avdragsgilla. Att gåvor inte är avdragsgilla beror på att mottagande av en gåva inte är skattepliktigt. Gåvor kan inte hänföras till något av inkomstslagen och skall därför inte beskattas. På grund av detta kan gåvan inte heller dras som en utgift för den som är skatteskyldig. Dock kan vissa gåvor som lämnas i en näringsverksamhet vara avdragsgilla på grund av att de ses so representations-, reklam- eller personalkostnader. Slutligen kan nämnas att samma princip gäller för exempelvis personliga försäkringar. Ersättningen från sådana försäkringar är nämligen inte skattepliktig och därför är inte heller kostnaden avdragsgill.