Laglighetsprövning –överklaga beslut från kommuner och landsting


Laglighetsprövning är en speciell form av överklagande som gäller allmänna beslut fattade av kommunala organ. Sådana beslut kan vara exempelvis ett beslut från kommunfullmäktige om att anta en ny översiktsplan eller ett beslut från skolnämnden om finansieringsformer för modersmålsundervisning. Besluten är allmänna och gäller kommunens intressen som helhet, medan förvaltningsbesluten istället gäller enskilda individer och deras intressen. I det följande talas om kommunala organ, vilket här omfattar även landsting, regioner och kommunalförbund. Distinktionen mellan laglighetsprövning och förvaltningsbesvär kan tyckas teknisk, men blir klarare när man ser till tanken bakom uppdelningen. Anledningen till varför man har särskilda regler för renodlade kommunala beslut är att dessa bygger på principen om demokrati genom kommunalt självstyre. Inom de områden där kommunerna har den största bestämmanderätten, t.ex. markanvändningen inom kommunens område och lokalpolitiska frågor, ska kommunerna kunna fatta de beslut de önskar utan att statliga domstolar ska uttala sig om huruvida besluten är lämpliga eller inte. Därför kan ett överklagande av kommunala beslut bara avse frågan om beslutet är lagenligt eller inte, d.v.s. en mer begränsad prövning än för förvaltningsbesvär i allmänhet där både laglighet och lämplighet hos myndighetsbeslutet prövas av domstolen. Eftersom laglighetsprövning av kommunala beslut och förvaltningsbesvär hanteras på olika sätt är det viktigt att en klar gräns kan dras mellan de olika typerna. Detta görs genom att man prövar om beslutet kan överklagas genom laglighetsprövning, och om detta inte är möjligt så används de vanliga reglerna om förvaltningsbesvär. Observera dock att vissa undantag kan finnas i särskilda lagar och enskilda fall, där den mer omfattande förvaltningsrättsliga överklagandemodellen ska användas. Som huvudregel gäller dock att laglighetsprövning är möjlig om: 1. Beslutet har fattats av ett kommunalt organ, dvs. kommunfullmäktige och kommunala nämnder, 2. Beslutet inte gäller ren förvaltning utan kommunalpolitik, 3. Beslutet inte är av endast förberedande/verkställande art utan utgör det huvudsakliga beslutet i frågan. Detta krav gäller dock bara om beslutet är fattat av en kommunal nämnd, d.v.s. inte i fråga om fullmäktigebeslut. Rätten att överklaga tillkommer varje kommunmedlem. Kommunala beslut anses med andra ord direkt angå alla som är folkbokförda i kommunen eller som äger fast egendom eller betalar kommunalskatt i kommunen, oavsett om de berörs personligen av beslutet eller ej. Överklagandet ges in i skriftlig form inom tre veckor till Förvaltningsrätten och ska innehålla en redogörelse för omständigheterna som föranleder överklagandet. Förvaltningsrättens prövning är mer begränsad för kommunalbesvär än för förvaltningsbesvär. Prövningen begränsas till en prövning av beslutets laglighet och beslutet ska som huvudregel upphävas av Förvaltningsrätten i följande fall: • Om beslutet inte har tillkommit i laga ordning, exempelvis om kallelser till mötet då beslutet ska tas inte har skickats ut till alla ledamöter, • Om beslutet annars är lagstridigt, exempelvis att en upphandling av kollektivtrafiken i kommunen strider mot lagen om offentlig upphandling. • Om kommunen har överskridit sin kompetens, exempelvis om kommunfullmäktige beslutar att stifta lag eller utforma en egen utrikespolitik och därigenom inkräktar på områden som enbart ska hanteras av Sveriges riksdag respektive regering. På grund av det kommunala självstyret ersätter Förvaltningsrätten inte det upphävda beslutet med ett nytt, korrekt beslut utan det är upp till kommunen att bestämma om man vill ersätta beslutet med ett nytt lagenligt beslut eller om man vill hantera den aktuella frågan på något annat lämpligt sätt. Förvaltningsrättens dom, i vilket man tar ställning till det kommunala beslutets laglighet, kan överklagas till Kammarrätten, men märk väl att det sker enligt vanliga processuella regler och inte enligt specialreglerna för kommunalbesvär.

Bläddra bland juridiska artiklar