Idag har Europeiska unionen 27 medlemsländer: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxembourg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Medlemskapet är ett bevis på att dessa länder uppfyller de krav som det europeiska samarbetet ställer. Det är också ett tecken på att medlemsländerna har fört över en del av sin beslutandemakt, sin suveränitet, till fördel för unionen.
Ett grundläggande kriterium för medlemskap inom Europeiska unionen är att kandidatlandet är en demokrati. Detta krav tillämpas utan undantag. Vidare tillkommer ett antal andra krav som hänför sig till kandidatlandets lagstiftning, ekonomi etc. Dessa kallas ibland med ett samlingsnamn för Köpenhamnskriterierna, eftersom det var där som man år 1993 enades kring de krav som skulle ställas på blivande medlemmar. Kraven är tre till antalet och berör bland annat kandidatlandets förmåga att tillförsäkra demokrati i sitt land. När unionen bedömer huruvida kandidatlandet är demokratiskt tittar man på hur statsapparaten är uppbyggd. Om det finns välfungerande organ som effektivt kan tillförsäkra våra grundläggande rättigheter, så är detta en stark indikator på att landet uppfyller kravet på demokrati. Människans grundläggande rättigheter anses tillförsäkrade genom att kandidatlandet bland annat ansluter sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Det andra kravet är mindre av en politisk natur och mer av en ekonomisk sådan. För att ett land skall kunna ansluta sig till den Europeiska unionen måste det ha förmågan att tåla spelets regler, så att säga. Detta förutsätter en stabil marknadsekonomi, som är mottaglig bland annat för den konkurrens som råder inom unionen. Stabiliteten avser såväl prisstabilitet som en samspelt politik som förs på det ekonomiska planet. Det tredje kravet relaterar även det till spelets regler och den EU-rättsliga lagstiftningen som har antagits genom åren. Kandidatlandet skall, enligt det tredje kravet, kunna ta till sig unionens lagstiftning, dess så kallade acquis communautaire. Detta innebär rent konkret att medlemslandet gör de ändringar som behövs för att det skall rätta sig efter EU:s lagstiftning. Myndigheter måste bland annat utbildas i att tillämpa EU-rätten som nationell lag. Ytterligare en aspekt till detta är att kandidatlandet inte bara skall ta till sig befintlig lagstiftning, det skall också kunna ansluta sig till de mål och visioner som unionen har antagit. Detta är det så kallade administrativa kriteriet.
Det som är gemensamt för det ekonomiska och administrativa kravet är att de inte behöver vara uppfyllda direkt när ett land ansöker om medlemskap i EU. Det är tillräckligt att kraven uppfylls under den tid som vigs åt förhandlingarna om medlemskapets modaliteter. Som nämndes inledningsvis, måste däremot kravet på demokrati och skydd för mänskliga rättigheter vara uppfyllt redan när landet ansöker om medlemskap. Om kravet på demokrati och mänskliga rättigheter inte är uppfyllt, så kan landet inte inleda medlemskapsförhandlingar med unionen.