Enligt svensk avtalsrätt ingås avtal i huvudregel genom anbud och accept. Både anbudet och accepten är bindande för parten som har lämnat anbudet alternativt accepten. För anbud gäller att detta är bindande under en viss tid, den s.k. acceptfristen, under vilken acceptanten, d.v.s. den som mottar anbudet, har att bestämma om denne vill ingå avtalet eller inte. När acceptanten lämnar sin accept ingås avtalet och då är båda parter bundna. Om acceptanten inte lämnar sin accept i tid eller tackar nej till anbudet är anbudsgivaren inte länge bunden av anbudet. Dock uppställs vissa krav både för att anbudet och accepten skall anses vara bindande. Om alla viljeförklaringar skulle kunna ses som antingen ett anbud eller en accept vore risken stor för att parterna blir bundna trots att vilja att ingå avtal saknas.
Krav på viljeförklaringens avgivande
För att anbud skall vara bindande krävs att detta är avgivet. Skulle exempelvis en person ha ett undertecknat avtal i ett bankfack kan inte den som i avtalet står som motpart kräva att avtalet fullgörs, även om avtalet är färdigt och undertecknat. Detta beror på att ett anbud inte är bindande om det inte lämnats till motparten. En grundläggande förutsättning för att avtal, och därmed även anbud, skall vara bindande är att anbudsgivaren har haft vilja att lämna anbudet. Om en part kunde kräva fullgörelse för ett avtal som anbudsgivaren ännu inte har utlämnat får anbudsgivaren inte någon möjlighet att ta ställning till om denne vill lämna anbudet eller inte. Det viktiga för att avgöra huruvida en viljeförklaring är avgiven eller inte är att viljeförklaringen har översänts eller överlämnats till mottagaren. Det krävs inte att anbudsgivaren personligen överlämnar viljeförklaringen utan endast att denne har vidtagit en åtgärd som leder till att viljeförklaringen överlämnas, som exempel kan nämnas att anbudsgivaren överlämnar viljeförklaringen till ett bud eller skickar den på posten. Dock innebär bristande utgivande inte alltid att rättshandlingen inte skall anses vara slutgiltig utan istället en presumtion för detta. I sådana fall kan den bristande utgivningen ersättas av andra handlingar. Som exempel kan nämnas ett fall då en bindande gåvoutfästelse gällande en fastighet ansågs vara gjord trots att gåvohandlingen aldrig utlämnats. I fallet hade gåvogivaren sökt lagfart för gåvotagarens räkning vilket ansågs vara tillräckligt för att gåvan skulle ses som bindande. Vidare kan nämnas testamenten för vilka inga krav uppställs på att dessa skall vara utgivna för giltighet.
Krav på viljeförklaringens mottagande
Många gånger är bundenheten av en viljeförklaring knuten till den tidpunkt då mottagaren tar del av viljeförklaringen. Detta gäller vid sådana viljeförklaringar som berättigar eller på annat sätt är fördelaktiga för mottagaren. Efter denna tidpunkt kan mottagaren i regel åberopa viljeförklaringen mot anbudsgivaren. Dock gäller för sådana viljeförklaringar som innebär en förpliktigande eller på annat sätt ofördelaktig verkan för mottagaren att anbudsgivaren är bunden av viljeförklaringen då denne kommit mottagaren till handa. Detta innebär att viljeförklaring har kommit till mottagaren på ett sådant sätt att mottagaren typiskt sett kan ta del av viljeförklaringen. En viljeförklaring har kommit mottagaren till handa till exempel om den, via mail, har inkommit till mottagarens inbox. En accept innebär både ett accepterande av ett anbud men dessutom att anbudsgivaren blir definitivt bunden av avtalet. Därför är anbudsgivaren bunden av avtalet redan när accepten kommer honom till handa. Vidare kan nämnas att för att till exempel en uppsägning skall vara bindande skall den komma mottagaren till handa. Skulle det vara så att verkningarna av ett sådant meddelande blir bindande först då mottagaren tar del av meddelandet skulle mottagaren kunna underlåta att ta del av meddelandet och på så vis undvika de negativa verkningarna.