För att ett avtal ska ingås krävs att en part lämnar ett anbud som mottagaren accepterar. Anbudsgivaren, d.v.s. den som lämnar anbudet, är bunden av sitt anbud under en viss tid, den så kallade acceptfristen. Dock är det inte vilka uttalanden som helst som kan räknas som ett anbud utan det uppställs vissa krav för att ett uttalande ska räknas som anbud. Detta beror givetvis på att man inte ska behöva bli bunden av avtal mot sin vilja.
Viljemodellen: kravet på vilja bakom anbudet
En utgångspunkt är att anbudsgivaren både ska ha vilja att lämna ett anbud såsom det framkommer och vilja att bli bunden av de verkningar som uppkommer i enlighet med anbudet. Detta skulle dock innebära att anbudsgivaren måste inse vad ett anbud kan få för följder för att denne skulle kunna bli bunden. Detta skulle innebära en negativ och relativt orimlig konsekvens eftersom de flesta inte inser vad ett anbud kan få för följder. Ibland måste man även ta hänsyn till den som mottagit anbudet. I vissa fall händer det att en avtalspart vidtar en handling utan att någon vilja att ingå avtal finns över huvud taget. Detta görs till exempel i fall då en av avtalsparterna vill lura någon annan eller myndigheter. Sådana avtal brukar kallas för skenavtal och är enligt svensk avtalsrätt inte bindande för parterna.
Tillitsmodellen: hänsyn till motpartens uppfattning
I vissa situationer ställs anbudsgivarens avtalsvilja mot acceptantens befogade tillit till en viljeförklaring. Som konstaterats ovan är en utgångspunkt att anbudsgivarens vilja ska vara en förutsättning för att denne ska bli bunden av avtalet. En alltför hårddragen tillämpning av denna princip kan dock leda till mycket olyckliga resultat. Därför innebär den så kallade tillitsmodellen ett avsteg från huvudregeln. Det innebär att om en avtalspart antingen avsiktligt eller vårdslöst lämnar ett anbud så kan motparten ändå göra anbudet gällande om denne har haft anledning att uppfatta anbudet på det sätt som gjorts. Detta gäller även om anbudsgivaren inte haft vilja att ingå avtal. Vidare gäller att när en part (A) har lämnat en viljeförklaring som på grund av misstag från partens (A:s) sida fått ett annat innehåll än vad som var tänkt, så har motparten (B) rätt att hålla parten (A) vid viljeförklaringen, förutsatt att motparten(B) varken insett eller borde ha insett misstaget. Dock förutsätts även att anbudsgivaren (A) antingen har insett eller borde ha insett misstaget gällande den lämnade viljeförklaringen. Tillitsmodellen innebär på så vis en avvägning mellan parternas motstående intressen.
Dolusmodellen
Dolusmodellen innebär att man i vissa sällsynta fall kan betrakta ett avtal som ingånget på grund av en parts passivitet i eller efter avtalsförhandlingarna. Vid en situation då en acceptant lämnar accept som innebär att anbudet visserligen godtas men med någon inskränkning eller ett tillägg (en så kallad oren accept) så är inte anbudsgivaren bunden av anbudet. I ett sådant fall anses viljeförklaringen vara ett nytt anbud och den ursprunglige anbudsgivaren kan då tacka nej till denna. Dolusmodellen innebär i detta fall att om acceptanten inte har insett att accepten är en oren accept och anbudsgivaren inser eller borde inse att acceptanten felaktigt tror att accepten är ren så kan anbudsgivaren ändå bli bunden. Anbudsgivaren måste då nämligen lämna ett meddelande till acceptanten om att anbudsgivaren inte vill ingå avtal med föreskrivna villkor, annars blir anbudsgivaren bunden av avtalet såsom det bli tillsammans med tillägget eller inskränkning. Detta innebär givetvis att anbudsgivaren blir bunden av ett passivt handlande men man kan ändå säga att det passiva handlandet utgör en viljeförklaring. Vidare gäller att om en anbudsgivare i anbudet anger att anbudet inte ska vara bindande kan bundenhet ändå uppkomma för det fall acceptanten i rätt tid ger en accept av anbudet och anbudsgivaren inte meddelar acceptanten att avtal inte ska ingås.