Kontraheringsplikt och kontraheringsförbud


Avtalsfriheten är en elementär princip inom svensk avtalsrätt. Detta innebär att parterna själva får välja om de vill ingå avtal och på vilka villkor. Ingen skall behöva ingå avtal om avtalsvilja saknas. Detta är dock en princip med vissa undantag. Ibland kan till exempel en parts handlade leda till att parten blir bunden utan någon uttrycklig viljeförklaring. Ett annat avsteg från denna huvudregel är vidare reglerna om kontraheringsplikt, eller kontraheringstvång som det ibland också kallas.

Kontraheringsplikt

Om kontraheringsplikt föreligger kan en part kräva fullgörelse eller avtalsingående utan att motparten har lämnat en uttrycklig viljeförklaring. Detta innebär i stort sett samma sak som om ena parten skulle ha ett stående anbud, ett anbud innebär en inbjudan att ingå avtal, som motparten kan acceptera genom att kräva avtalsingående eller fullgörelse. Det som är typiskt för kontraheringsplikt är att avtalsparten, d.v.s. den som är underkastad kontraheringsplikt, inte själv kan bestämma vilken motpart avtal ingås med. Dessutom gäller dels att avtalet måste innehålla vissa generella avtalsvillkor och dels ett förbud för avtalsparten att säga upp avtalsförhållandet. Att vissa generella villkor måste gälla beror på att avtalsparten i annat fall skulle kunna kringgå kontraheringsplikten med olämpliga eller orimliga avtalsvillkor. Vilka avtalsvillkor som skall gälla kan bestämmas på olika sätt, men det måste åtminstone ske på ett objektivt sätt. Ett exempel kan vara att samma villkor skall gälla som använts i tidigare avtal med partens kunder. Slutligen kan nämnas att kontraheringsplikten kan beskrivas som ett förbud mot att vägra avtalsingående, om sakliga skäl för vägran saknas.

När föreligger kontraheringsplikt

Eftersom kontraheringsplikt innebär ett avsteg från en grundläggande avtalsrättslig princip krävs att någon speciell situation föreligger. Först kan nämnas att kontraheringsplikt kan föreligga om en monopolställning på marknaden innehas av den som underkastas kontraheringsplikt. Detta gäller ofta offentliga organ som stat och kommun. Exempelvis kan nämnas att man inom sjukvård, vattenhållningsverk, transport osv. måste tillhandahålla tjänster och prestationer till ett förutbestämt pris. Vidare kan kontraheringsplikt motiveras av främjande av den fria konkurrensen. Därför kan vissa producenter som tillhandahåller särskilt attraktiva varor underkastas ett säljtvång. Sociala skyddsaspekter kan också föranleda kontraheringsplikt. Som exempel kan nämnas att en hyresgäst under vissa förutsättningar har rätt att förlänga hyresavtalet samt att arbetstagare i vissa fall har företrädesrätt vid nyanställningar. Vidare kan en kontraheringsplikt grundas i ett föregående föravtal. Detta innebär att avtalsparterna i förväg har kommit överens om att avtal skall ingås. I sådana fall har parterna visserligen själva bestämt att de vill ingå avtal, men skulle någon part ändå ångra sig kan avtalsparten i regel inte undgå avtalet.

Kontraheringsförbud

Som motsats till reglerna om kontraheringsplikt finns regler om kontraheringsförbud. Detta innebär att avtal under vissa förutsättningar inte får ingås. Reglerna om kontraheringsförbud kan också ses som ett avsteg från den grundläggande regeln om avtalsfrihet. Detta kan till exempel vara aktuellt i situationer då det krävs tillstånd från olika myndigheter. Som exempel kan nämnas att det vid köp av hyresfastigheter finns en möjlighet för kommunen att köpa fastigheten istället för den tänkte köparen. Detta är för att hindra spekulation som kan vara till skada för hyresgästerna.

Bläddra bland juridiska artiklar