Konsumentkrediter - särskilda regler i samband med kreditköp


Vad utgör ett kreditköp?

Ett kreditköp, enligt reglerna om konsumentkrediter, är typiskt sett vid handen när en konsument köper en vara, men inte genast betalar hela priset utan istället lämnas anstånd med en del av betalningen alternativt ges en viss kredit av säljaren eller någon som säljaren har ett avtal med (kreditgivaren). Detta innebär helt enkelt att konsumenten köper något på avbetalning, för att använda ett mer vardagligt språk. Även för det fall parterna inte officiellt betecknar avtalet som ett köp, utan menar att det rör sig om en uthyrning/leasing, kan avtalet juridiskt sett komma att anses utgöra ett kreditköp. Detta gäller ifall det är avsett att konsumenten skall betala ersättning för rätten att utnyttja varan, men enligt avtalet i slutändan faktiskt kommer att äga varan.

Kontantinsats

Vid ett kreditköp får som grundprincip inte anstånd med betalning av hela priset ges. Enligt den goda kreditgivningsseden skall näringsidkaren ta ut en kontantinsats från köparen. Som huvudregel skall denna kontantinsats motsvara minst 20 % av varans kontantpris. Som kontantinsats kan inte en eventuell kredit som konsumenten ges av säljaren, eller av någon annan kreditgivare på grund av avtal med säljaren, räknas in.

Förbehåll om återtaganderätt

I samband med ett avtal om kreditköp finns en möjlighet att inkludera villkor som dikterar att näringsidkaren (säljaren) skall ha rätt att återta varan ifall konsumenten (köparen) inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet, alltså främst att betala i rätt tid. Detta kallas för ett återtaganderättsförbehåll. Det är tillåtet för näringsidkaren att göra gällande ett återtaganderättsförbehåll endast för det fall att förbehållet faktisk hart gjorts med syfte att trygga näringsidkarens rätt till betalning och om konsumenten inte har betalat på korrekt sätt. Sköter konsumenten betalningen av krediten på rätt sätt kan återtaganderätten som huvudregel inte aktualiseras. Om näringsidkaren använder sig av sin rätt att återta varan skall en så kallad avräkning göras. Avräkningen innebär att konsumenten skall tillgodoräknas varans värde vid tidpunkten för återtagandet. Värdet beräknas främst efter vilket belopp näringsidkaren kan antas få ut genom att sälja varan. För näringsidkarens del innebär avräkningen som huvudregel att denne får tillgodogöra sig det belopp som den obetalda delen av kreditfordringen utgör samt exempelvis eventuell dröjsmålsränta som konsumenten är skyldig och vissa kostnader som näringsidkaren har i samband med återtagandet av varan (det kan röra sig om bland annat utsökningsavgift; om det krävs kan näringsidkaren nämligen vid återtagande ha rätt att begära handräckning från Kronofogdemyndigheten, transportkostnader, etcetera). Skulle avräkningen resultera i att konsumenten tillgodoräknas ett större belopp än näringsidkaren får återtagande av varan ske endast om näringsidkaren betalar ut mellanskillnaden till konsumenten. Skulle det å andra sidan vara så att näringsidkaren vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än konsumenten har näringsidkaren vid återtagandet som huvudregel inte rätt att kräva ut mellanskillnaden (restskulden) från konsumenten. Undantag från denna regel kan dock göras ifall varan har minskat väsentligt i värde på grund av att konsumenten har vanvårdat varan. Vid återtagande av en vara gäller vidare att köparen inom fjorton dagar har rätt att återlösa varan. För att ett återlösande skall kunna ske måste konsumenten betala varans värde vid återtagandet samt den restskuld som eventuellt finns. Slutligen kan också nämnas att en vara som har sålts med återtaganderättsförbehåll inte får utmätas för en fordran som har sin grund i kreditköpet.

Bläddra bland juridiska artiklar