Friheten att avtala och skyldigheten att hålla sina avtal är grundläggande avtalsrättsliga principer. Dessa principer baseras dock till viss del på förutsättningen att avtalsparterna har möjlighet att bevaka sina egna intressen. Under de senaste fyra decennierna har det dock från lagstiftarens håll införts flera lagar som till viss del luckrar upp dessa principer genom att ge den svagare parten, konsumenten, ett större skydd. Denna artikel kommer att beskriva några områden där avtal mellan konsumenter och näringsidkare har påverkats. Inledningsvis är det viktigt att förstå skillnaden mellan den lagstiftning som avser konsumentförhållanden och hur domstolarnas avtalstolkningsprocess kommer att se ut i fall där den ena parten är konsument. Lagstiftningen innebär ofta att tvingande lagregler förhindrar att parterna ingår avtal som är obalanserade till förmån för den ena parten. I domstol är istället fallet så att domstolen ges en möjlighet att väga in obalansen i sin bedömning. Bland lagstiftningen på konsumentområdet kan nämnas främst regleringen av avtal om köp av varor, köp av tjänster, kreditavtal och hemförsäljning. Gemensamt för dem alla är att de gäller avtal som ingås mellan näringsidkare och konsumenter. I det följande kommer ett axplock av de viktigaste följderna av lagarna att gås igenom. Vad gäller köpavtal mellan konsument och näringsidkare finns ett antal regler som sätter konsumenten i ett mer gynnsamt läge än om köplagen hade tillämpats. Till att börja med gäller att lagens regler är tvingande och därför inte kan avtalas bort. Härigenom undviker man att näringsidkaren får konsumenten att ingå ett avtal på sämre premisser än de lagen ger honom. Vad gäller de materiella reglerna är det kanske främst det faktum att man vid alla dylika köp kan göra påföljder gällande mot säljaren om ett fel i varan visar sig under de sex första månaderna. Fel som visar sig inom sex månader anses nämligen vara ursprungliga och om inte säljaren kan visa att köparen har skött varan dåligt eller orsakat felet skall han ersätta den. Även vid köp av tjänster mellan näringsidkare och konsument är lagreglerna tvingande. De tjänster som avses är arbete på fast och lös egendom, alltså fastigheter och exempelvis en motorcykel, samt förvaring. Lagen gäller alltså inte övriga tjänster, såsom veterinär- eller läkartjänster, flyttjänster eller konsulttjänster. Det finns ingen lag som särskilt avhandlar tjänsteavtal utanför konsumentområdet, varför det är svårt att jämföra reglerna med något. En framstående faktor som dock får anses skilja sig från ett avtal mellan två näringsidkare är om konsumenten avbeställer tjänsten efter att ett avtal har slutits. Hade detta skett mellan två näringsidkare hade avbeställande part fått betala motparten det så kallade positiva kontraktsintresset. När ena parten är konsument behöver konsumenten endast betala för det arbete som utförts och för sådana förluster näringsidkaren kan visa sig ha haft för att han har tackat nej till att ta på sig annat arbete eller på annat sätt inrättat sig efter uppdraget Noteras kan vidare att konsumenten inte behöver betala dessa kostnader om föremålet för tjänsten har skadats och det inte var konsumentens fel eller om konsumenten inte längre har nytta av tjänsten på grund av exempelvis myndighetsföreskrifter eller annat som legat utanför hans kontroll. Slutligen något om kreditavtal. Återigen är lagstiftningen tvingande. Viktigt att veta som konsument är att sådana avtal, om de överstiger en summa av 1500 kronor och hela krediten inte skall betalas inom 45 dagar, skall vara skriftliga för att gälla och att muntliga sidoöverenskommelser till avtalet inte gäller. Vidare finns flera bestämmelser om kreditgivarens skyldighet att tillräckligt tydligt upplysa om kreditens effektiva ränta. Här kan också nämnas något om SMS-lån. Det har inte vidtagits speciellt hårda åtgärder mot sådana företag, men i vissa fall ligger det möjligen nära till hands att hävda ocker, i de fall den effektiva räntan är oskäligt hög. Slutligen finns regler om förlust av borttappade kreditkort. Detta kan vara mycket viktigt för en konsument, som om han agerar med tillräcklig aktsamt och spärrat kortet tillräckligt skyndsamt inte är betalningsansvarig för eventuella belopp någon har tagit ut på kortet.