Kommunens ansvarsområden


Det kommunala självstyret får utövas inom de områden som kommunerna själva ansvarar för. Grunden för ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner finns i grundlagen och i så kallade kompetenstilldelande lagar som antas av Sveriges riksdag. Genom sådana lagar delegerar riksdagen makt att besluta inom ett visst avgränsat område till exempelvis kommunerna. När kommunfullmäktige sedan fattar beslut vid sina sammanträden måste man hela tiden se till att hålla sig inom de ramar som lagarna uppställer.

Beskattningsrätten är central för det kommunala självbestämmandet. Att riksdagen inte ska bestämma över hur enskilda kommuner utformar sina kommunala skattesatser framgår av grundlagen. Anledningen är att beskattningen ofta är en förutsättning för att kommunala beslut ska kunna bli verklighet. Kommunen har rätt att i vissa fall ta ut avgifter som ett komplement till skatten, men det måste röra sig om kommunala verksamheter som kommunen inte är tvungen att tillhandahålla fritt. Avgifter får alltså inte införas i t.ex. skolväsendet eller biblioteken i kommunen.

En annan viktig aspekt av självstyret är att kommunen får stifta egna, lokala ”lagar” i form av lokala föreskrifter om t.ex. hastighetsgränser på vägarna eller ordningsföreskrifter inom kommunens parker. Den kommunala föreskriftsrätten kan dock bara utövas inom de gränser som grundlagar och andra lagar tillåter.

Förutom reglerna om kommunernas beskattnings- och föreskriftsrätt finns det en stor mängd speciallagar som direkt placerar vissa ansvarsuppgifter hos kommunerna, exempelvis för socialtjänst och beviljande av bygglov, och om sådana regler finns gäller dessa naturligtvis direkt. I de fall då det saknas uttrycklig reglering får bedömningen istället göras utifrån vissa allmänna principer för det kommunala ansvarsområdet. Eftersom det rör sig om principer och inte lagar, får man i varje enskilt fall utreda om frågan kan hanteras av kommunen eller inte och ytterst kan det bli en sak för Högsta Förvaltningsdomstolen att avgöra.

Om lagregler saknas, är utgångspunkten att kommunerna själv beslutar om angelägenheter som är av ”allmänt intresse” och som har anknytning till kommunen eller kommunmedlemmarna. Detta ska dock inte tolkas allt för bokstavligt, något krav på att alla eller ens en större del av invånarna måste beröras av beslutet finns inte. Kommunen kan alltså besluta att bygga ut elnätet även om detta bara kommer ett par hushåll till del, eftersom det anses vara ett allmänt intresse att kommunen som helhet har en tryggad elförsörjning. Beslutet måste dock vara ändamålsenligt och lämpligt för kommunen sett ur ett helhetsperspektiv, genom att frågan ”är detta någonting kommunen bör ägna sig åt?” besvaras jakande. Det allmänna intresset ska dessutom vara lokaliserat till kommunens geografiska område. Denna så kallade lokaliseringsprincip har dock modifierats kraftigt av domstolarna och i senare speciallagar, i takt med en allt mer påtaglig regionalisering och samverkan mellan kommuner.

Även om en fråga bedöms handla om en kommunal angelägenhet i form av ett allmänintresse enligt ovan, så måste det enskilda beslutet prövas mot de viktiga principerna som antingen utesluter eller på något sätt begränsar den kommunala beslutanderätten. Beslutet måste stå sig framförallt mot följande principer:

• Kommunen får inte besluta om sådant som faller inom statens, landstingens eller någon annans ansvarsområde.
• Kommunen får inte bedriva spekulativ affärsverksamhet med vinstsyfte eller ta ut avgifter som är högre än kostnaden för verksamheten.
• Kommunen får inte gynna enskilda kommuninvånare eller enskilda företag, eller annars behandla kommunmedlemmarna olika.
• Kommunen får inte fatta beslut med retroaktiv verkan, utan beslut om avgiftsnivåer ska gälla först från dagen för beslutet.

Principerna ovan är endast huvudregler. Om det finns ett tillräckligt starkt allmänintresse för ett specifikt beslut är det ofta möjligt att göra avsteg från principerna. Om fullmäktige tar ett beslut utanför det kommunala ansvarsområdet, exempelvis om att bygga upp en egen försvarsflotta i den lokala fiskehamnen, så kan beslutet sakna verkan eftersom det strider mot grundlagen. Sådana kompetensöverskridande kommunala beslut kan angripas av kommunmedlemmarna genom överklagande till Förvaltningsrätten i form av en laglighetsprövning.

Bläddra bland juridiska artiklar