Hur går en riskkapitalinvestering till?


Det förekommer ofta att entreprenörer i jakt på riskkapital vänder sig direkt till enskilda investerare som är verksamma i den aktuella branschen, men i takt med att aktörerna blir allt fler kan det också bli svårare att få en överblick över branschen och dess investerings- och finansieringsmöjligheter. Affärsnätverk och företags- och branschföreningar spelar därför en viktig roll genom att tillhandahålla forum för företagare och investerare att mötas. Även börsen och andra reglerade marknader utgör sådana mötesplatser, men dessa har så många särdrag att man skiljer denna investeringsform (public equity) från investering via privata kontakter (private equity). Riskkapital har allt mer kommit att bli synonymt med just private equity, även om termens användning varierar i olika sammanhang.

När affärsmässig kontakt har upprättats är nästa steg typiskt sett att entreprenören levererar en presentation av bolaget och en affärsplan vid ett möte med investeraren. Vad presentationen bör innehålla beror på vilken bransch det är fråga om och investerarens krav, och hur långt man hunnit komma i finansierings- och investeringsprocessen. Generellt bör information finnas med i affärsplanen som gör att den potentielle investeraren kan bedöma lönsamheten, d.v.s. ekonomiska prognoser, resultat- och balansräkningar, marknadsplaner och – analyser, eventuella patent och centrala avtal. Presentationen bör dessutom ge en samlad bild över värderingen av bolaget och aktieägandet både i bolaget och i en eventuell koncern. Det krävs alltså av en företagare som letar riskkapitalinvesterare att verksamheten i bolaget är väl dokumenterad och att det finns realistiska ekonomiska prognoser på kort och lång sikt. Från investerarens synvinkel är informationen som framkommer under denna fas, den så kallade due diligence-fasen, avgörande för beslutet om en eventuell investering.

Nästa steg är förhandling mellan parterna kring beloppen, hur investeringen ska gå till och andra centrala villkor. Vid den här tiden utformas också vanligtvis de viktiga avtalen, som avgör maktbalans och inflytande mellan de olika ägarintressena i bolaget. Vanligt förekommande avtal är teckningsavtalet, som innebär att bolaget emitterar aktier till investeraren, och aktieägaravtalet, som innehåller specifika överenskommelser kring samarbetet mellan aktieägarna. Ibland sammanslås avtalen under exempelvis beteckningen ”Investeringsavtal”, men avtalens namn kan variera. Förberedande avtal kan också förekomma i form av avsiktsförklaringar, som inte alltid är bindande. Här bör tilläggas att beslut om emission av aktier måste tas av en bemyndigad styrelse eller bolagsstämman, som i enmansföretag dock kan ordnas som en formalitet.

Aktieägaravtalet kan få mycket stor betydelse och särskild försiktighet bör därför iakttas vid utformningen av avtalsvillkoren. Generellt kan sägas att det är en god idé att låta en jurist granska avtalen och eventuellt även delta i förhandlingarna. Ska parternas aktier ha samma röstvärde? Ska någon part ha företräde till nya aktier i samband med emissioner? Hur ska exit (se nedan) ske? Ska både entreprenören och investeraren vara representerade i styrelsen, och krävs samstämmighet för beslut? Detta är exempel på frågor som bör beaktas i samband med investeringen.

För investeraren är investeringsperioderna förutsättningen för avkastning på ett par års sikt, och investeringsstrategin förändras kontinuerligt i takt med redovisningen av bolagets resultat. Riskkapitalinvesterare engagerar sig typiskt sett under en kortare tid under bolagets expansions- och tillväxtfaser. Redan vid investeringstillfället brukar en exitstrategi finnas, d.v.s. en plan för hur länge parterna vill engagera sig i samarbetet och hur ena partens utträde bör ske. Vanligt är att bolaget blir uppköpt (buyout), börsnoteras eller att investeraren löses ut.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar