Sakrätt är ett rättsområde som har en stor praktisk betydelse när det uppstår konflikter om äganderätt och företräde. Föremål för sakrätten är, såsom namnet antyder, en sak. Allt som oftast rör det sig om äganderättsanspråk, det vill säga där en person gör gällande att han äger en viss sak. Det kan dock lika gärna röra sig om panträttsanspråk. Det som är av yttersta vikt i sammanhanget är att det inte rör sig om ett vanligt avtal mellan två personer. Om det rör sig om ett avtal talar man ofta om ett obligationsrättsligt förhållande. Obligation översätts närmast med förpliktelse; parterna till avtalet åtar sig att prestera i enlighet med detsamma och åtar sig förpliktelser i förhållande till motparten. I ett sakrättsligt förhållande, däremot, finns det intressen från tredje man. Begreppet tredje man innebär i all enkelhet att personen i fråga står utanför avtalet och det obligationsrättsliga förhållandet. Vad gäller just tredje mans intresse, så är det vanligt att detta intresse kommer fram i konkurser.
Sakrätt handlar alltså i mångt och mycket om att lösa konflikter. En vanlig konflikt är när tredje man gör anspråk på en sak i, låt oss säga, en konkurs. Då handlar det ofta om att saken befinner sig hos den som har gått i konkurs och tredje man åberopar att han har bättre rätt till saken än övriga fordringsägare. För att bättre rätt skall kunna konstateras krävs det att det sakrättsliga momentet uppfylls. Det går dock inte att ge ett absolut svar på vad det sakrättsliga momentet är. Det skiljer sig nämligen beroende på vilket slags egendom som konflikten gäller. Som en parantes kan det poängteras att de som inte har anspråk på en viss sak ofta riktar sitt anspråk på den totala förmögenhet som den konkursdrabbade personen har. I praktiken är den förmögenhetsmassan inte särskilt stor, eftersom personen är försatt i konkurs av en anledning. Det gäller alltså att ha bättre rätt att få utdelning av det lilla som finns att fördela mellan borgenärerna.
Det faktum att saken som tredje man gör anspråk på ligger hos den som är försatt i konkurs är en väsentlig aspekt. Utgångspunkten för att bevisa att man äger någonting, eller har bättre rätt till saken, brukar vara att man har saken i sin besittning. Den skall således inte ligga kvar hos exempelvis säljaren. Detta är ett uttryck för traditionsprincipen som just går ut på att saker skall traderas, överlämnas, för att den skall anses ha bytt ägare. Detta är som sagt utgångspunkten, men kravet kan vara lite väl högt ställt i förhållande till konsumenter. Då har lagstiftaren valt ett lite lättare förhållningssätt och sagt att konsumenten har rätt till köpeobjektet även om det fortfarande finns hos säljaren. Det uppställs dock krav på att avtalet mellan parterna, det vill säga konsument och säljare, skall vara giltigt samt att köpeobjektet skall vara identifierbart. Med det senare menas att föremålet inte skall sammanblandas med andra varor eller liknande. Konsumenten skall kunna peka ut att det är just den varan som han eller hon har köpt. Bilar brukar användas som exempel på identifierbara saker, eftersom de har bilnummer och registreringsnummer. Denna lättnad innebär en liten övergång från traditionsprincipen mot avtalsprincipen.
Om saken som en tredje man gör anspråk på har bytts ut mot något annat, kan detta i vissa fall vålla problem. Då finns det en princip som heter surrogationsprincipen, som kan vara vägledande när man skall lösa konflikten. Denna stadgar nämligen att även om saken som man gör anspråk på i första hand har ersatts av något annat, så har man fortfarande rätt till den nya saken. Om A har givit B i uppdrag att sälja en häst och B istället byter hästen mot en bil, så är det logiskt att A borde ha rätt till bilen. Även i denna situation uppställs det ett krav på identifierbarhet. Föremålet, alltså surrogatet, skall vara möjligt att identifiera. Det skall inte sammanblandas med B:s egna förmögenhet.