Generalklausulen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor


Från huvudregeln att avtal skall hållas finns en mängd undantag. En av parterna kan ha använt råntvång för att tvinga den andre att ingå avtalet, avtalsinnehållet kan strida mot tvingande lagstiftning eller en av parterna kanske inte har varit myndig. Påföljden av de olika undantagen kan också variera; avtalet kanske ogiltigförklaras på grund av omständigheten eller så ändras avtalet så att det uppfyller den tvingande lagstiftningens regler. Men vad gäller då för de avtal som är ”på gränsen”? Det är här som generalklausulen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor kan aktualiseras – en paragraf med brett tillämpningsområde och som kan användas i varierande fall. Denna kommer nu att granskas och ett antal exempel där den har ansetts tillämplig kommer att diskuteras.

Möjligheten att jämka, och även ogiltigförklara, avtal eller delar av avtal genom detta stadgande infördes 1976 och har sedan dess blivit mycket ”populärt” – kanske inte minst på grund av dess flexibilitet. Man skall dock inte sticka under stol med att paragrafen ofta inte är det starkaste kortet i en eventuell process och att det kanske är lite styvmoderligt behandlat av juristskrået. Inte desto mindre kan det vara användbart att känna till i vilka fall paragrafen faktiskt har tillämpats och under vilka omständigheter en domstols benägenhet att jämka eller ogiltigförklara ett avtal med hjälp av paragrafen ökar.

Vid ett yrkande om jämkning finns flera faktorer som en domstol tar ställning till. Generellt kan man kanske säga att generalklausulen just fungerar som en slags ventil, genom vilket många olika faktorer kan beaktas. Faktiskt är det så att domstolarna, precis som vid deras avtalstolkningsverksamhet i allmänhet, väger in en mängd olika faktorer i sitt beslut. Med hjälp av paragrafen kan man då rikta in sig antingen mot en oskälig paragraf i ett avtal eller mot avtalet i sin helhet. Vanligast är kanske dock att det just är en paragraf i ett avtal som jämkas.

En central anledning till jämkning kan man förstås hitta i avtalet som sådant. Är det väldigt fördelaktigt för den ena parten i vissa avseenden, utan att kompensera det genom för motparten fördelaktiga delar, är detta inte sällan att anse som oskäligt. Som exempel har från lagstiftarhåll nämnts avtal där den ena parten får full beslutanderätt i någon fråga och detta framstår som graverande. Man kan tänka sig ett avtal där den ena parten tillåts att bestämma om en eventuell tvist skulle lösas i allmän domstol eller skiljedomstol. Även avtal som stadgar att den enda parten är bunden vid sitt anbud men motparten är fri att acceptera eller avstå är, under vissa förutsättningar, oskäliga.

Vidare kan man ta hänsyn till vad som hände före avtalets ingående. Man kan exempelvis tänka sig att sådana avtal som ingåtts efter förfaranden som ligger nära svek eller ocker, men där dessa paragrafer inte ansetts tillämpliga, kan komma att jämkas med hjälp av generalklausulen. Ett förfarande av en part som alltså ligger i ”gråzonen” mellan det tillåtna och otillåtna och där det verkar moraliskt fel kan alltså komma att jämkas. Omständigheter som inträffar efter avtalets ingående är också en del av den samlade bedömning som skall göras i varje enskilt fall. Man ser då exempelvis till sådana förhållanden som, inte minst vid avtal som sträcker sig över längre tid, kanske var svåra att förutse när avtalet skrevs.

Slutligen kan man beakta övriga omständigheter vid en oskälighetsbedömning. Som utgångspunkt kan nämnas att generalklausulen särskilt stadgar att den skall skydda konsumenter. Vidare kan det bli aktuellt att se avtalen ur ett partsstyrkeperspektiv. Om den ena parten är ett multinationellt företag och den andra ett litet svenskt företag kan detta helt klart inverkar på bedömningen. Slutsatsen vad gäller oskälighetsbedömningen enligt generalklausulen bör kanske vara att den är viktig att känna till, men att dess betydelse som rättsligt argument i många fall inte skall överdrivas.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar