En gåva vet de flesta vad det är; man ger något till en annan person, som den får behålla. Det kan vara små eller stora saker, hus eller pengar och betydelsen kan variera från rent känslomässigt till stora ekonomiska värden. Tidigare var gåvors värde föremål för den så kallade gåvoskatten och därför skulle man också deklarera till skattemyndigheten om man fått något, för att gåvan skulle registreras och eventuellt beskattas. Från och med 1 januari 2005 är gåvoskatten avskaffad och det man mottagit under perioden 17 december till och med 31 december 2004 är också befriat från skatt, men dessa gåvor skall ändå deklareras för. Nu när gåvoskatten är avskaffad, så finns det inte längre några formkrav för gåvor av det som kallas lösöre, det vill säga de allra flesta saker. Man brukar säga att fastigheter är fast egendom och allt annat är att betrakta som lös egendom. Fast egendom kan vara såväl bara tomtmark som mark med hus eller byggnader. Bostadsrätter, däremot, är att betrakta som lös egendom. Pengar, tavlor, smycken och liknande är alltså att anse som lös egendom.
För att en gåva skall vara giltig, så gäller det att den faktiskt har överlämnats. Den skall ha kommit i mottagarens besittning, som det kallas. Alltså är inte en gåva fullbordad om man säger att någon fått en tavla som fortfarande hänger kvar hos givaren. Om detta inte är uppfyllt så kan det inte heller kallas en fullbordad gåva, vilket kan få betydelse om givaren är skyldig pengar. Långivarna, de så kallade borgenärerna, kan då kräva betalning genom att ta gåvan och mottagaren är inte skyddad om saken finns kvar hemma hos den som gett bort den, eftersom gåvan inte är fullbordad och det inte finns något skydd från borgenärernas krav.
En gåva skall också vara frivillig och man skall ge bort något med avsikten att faktiskt tillföra motparten något och själv avvara något, oavsett vad det är man ger i present. Man kan till exempel inte tvinga till sig något och säga att man fått det till skänks. För gåvor av lösöre behövs inga dokument eller liknande, men man kan som mottagare be om ett papper, ett gåvobrev, som anger att det är en gåva och som fungerar som ett bevis på att det nu är mottagaren som är ägare.
När man skall ge bort fast egendom behöver däremot skriva ett gåvobrev för att den som är mottagare skall kunna få en lagfart. När man skriver ett gåvobrev är det några saker som är viktiga att få med. Det första är så klart vad det är som är själva gåvan. Man behöver för fastigheter ange namnet på fastigheten, dess beteckning. Man skall skriva vem som är givare och vem som är mottagare och när det gäller fast egendom som ingår i giftorättsgods, så måste båda makarna vara överens; maken eller makan ska ge sitt medgivande. Både givare och mottagare skall också underteckna gåvobrevet och om man vill så kan man även låta vittnen underteckna handlingen.
En gåva kan också ges med villkor och även i dessa fall skall man göra en skriftlig handling. Det kan vara så att man vill att det man ger bort skall vara en enskild egendom eller att man inte får lov att belåna eller överlåta gåvan. Man kan också villkora att gåvan inte skall anses som ett förskott på ett arv. Man upprättar ett gåvobrev som ovan, men man specificerar också det man vill som skall gälla. Man kan också skriva in att man vill att all eventuell avkastning, eller det som träder i gåvans ställe, också skall vara enskild egendom för mottagaren.
När det gäller en utfästelse, ett löfte, om en framtida gåva så är dessa sällan bindande. Det finns bara två fall när ett löfte om en framtida gåva faktiskt måste hållas. För det första gäller en gåvoutfästelse om man skriftligt har lovat någon att man skall skänka dem något i framtiden. Till exempel om man lovar sin vän att hon skall få minkpälsen och dessutom överlämnat det skriftliga löftet till den som ska få pälsen i framtiden. En skriftlig utfästelse måste vara specificerad, man kan inte bara skriva ett papper på att man skall ge personen något fint om två år till exempel, då är det inte en giltig utfästelse. För det andra gäller en gåvoutfästelse om man inför en så stor samling människor avger ett löfte om en gåva, så att man kan säga att det är känt för allmänheten att man avlagt detta löfte. Nu kan man svårligen definiera vad som är allmänt känt och man får mer anta att det är tänkt att alla skall få veta än vara säker på att alla vet om löftet. Till exempel om man säger i en intervju att man lovar att skänka 10.000 kronor till någon, då kan man säga att detta löftet är bindande. Man kan bara lösas från en bindande utfästelse vid två olika händelser. Det ena är om man plötsligt drabbats av sådana omständigheter att det vore fullständigt orimligt att man faktiskt skulle fullgöra sitt löfte. Man kanske har hamnat i en så svår ekonomisk situation att det är förödande att ge bort något värdefullt. Då kan man antingen minska på gåvan eller helt avstå från den. Det andra, mer ovanliga fallet, är om mottagaren förolämpar sin givare så illa innan gåvan överlämnats att det kan tyckas fel om man skulle tvinga givaren att fullgöra sitt löfte. Men givaren måste ändå agera och tala om att han eller hon återkallar sin gåva inom ett år från det att givaren fick vetskap om förolämpningen.
När det gäller gåva mellan makar finns det fler regler än vid gåvor utanför äktenskapet. En utfästelse om en framtida gåva är även inom äktenskapet ogiltig. Detta har betydelse när det gäller inkrävande av skulder, när en borgenär är inblandad. Det är ett skydd för de långivare, borgenärer, som behöver vara säkra på att kunna få betalt. Om två makar vill ge varandra gåvor så kan man så klart göra det. Ett litet smycke eller liknande är sällan några problem, men om det är en större gåva av ett högre värde så kan det vara klokt att registrera denna för att vara säker på att den är skyddad i en framtida tvist mot eventuella borgenärer. De flesta gåvor är gällande, framför allt personliga gåvor mellan makarna, även utan registrering och då också i förhållande till borgenärer. Det som kan tala emot en gåvas giltighet är om den ges precis innan en kraftig skuldsättning eller då man redan har en knackig ekonomi, då det kan verka allt för tydligt att man vill skydda egendomen genom att ge bort den. En annan sak som kan försvåra en oregistrerad gåvas säkerhet är om värdet av gåvan är mycket större än vad man egentligen borde ha råd med. I lagen kallar man det att gåvan inte skall stå i missförhållande till givarens ekonomiska villkor, alltså om det är rimligt att man kan ge bort en sådan gåva utan att påverka sin egen ekonomi alltför mycket negativt. Om det gäller andra regler än bara en registrering för att en gåva ska bli gällande, så måste alla dessa krav vara uppfyllda innan gåvan är skyddad mot borgenärerna. Det kan till exempel gälla om man ger bort en fastighet; då gäller särskilda regler.
Om man tar emot en gåva av sin make/maka som är på obestånd, det vill säga som har ekonomiska svårigheter, och inte kan betala sin skuld så kan man själv bli skyldig att själv ersätta borgenärerna upp till gåvans värde. Enda undantaget är om gåvan är personlig och av ett sådant värde att den inte direkt påverkar ekonomin eller om man kan bevisa att det fanns tillräckligt med pengar för att betala skulden den dagen som man fick gåvan, även om de pengarna är slut då borgenären kommer.