Som gärningsman kan man förstås dömas för att faktiskt ha utfört ett visst brott. Man kan i vissa fall även dömas ifall man planerat eller försökt att utföra ett visst brott, trots att brottet aldrig fullbordats. Även andra personer än den huvudsaklige gärningsmannen kan under vissa omständigheter dömas för att på olika sätt ha medverkat till att ett brott kan utföras både ifall brottet faktiskt fullbordas och om brottet aldrig slutförs. I vissa situationer kan man emellertid undvika att dömas till ansvar trots att man begått en vanligtvis straffbar handling alternativt kan man istället dömas till ett mildare straff än vad som normalt sett skulle bli fallet. Exempelvis i samband med nödvärns- eller nödsituationer kan så kallad ansvarsfrihet uppkomma och man döms därmed inte för gärningar som under normala omständigheter skulle vara att anse som brottsliga. Dessa situationer skall dock inte närmare diskuteras här. Istället skall det fokuseras på fallet att en person tänker begå ett brott, men ångrar sig. Även vad som gäller ifall en person på vissa sätt lurats eller förletts till att begå brott, alternativt endast medverkat till brottet i väldigt liten mån, skall diskuteras.
Det finns en typ av situation som brukar benämnas frivilligt tillbakaträdande. Det handlar då framförallt om att en person planerat, förberett eller rentav försökt begå ett brott, men frivilligt ångrat sig och sett till att brottet aldrig fullbordats. I lagstiftningen stadgas att en person som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats inte skall dömas till ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott. En person som potentiellt skulle kunna utgöra den huvudsakliga gärningsmannen av ett brott kan alltså undgå att dömas, ifall denne av egen vilja väljer att aldrig slutligt genomföra det planerade brottet. Detsamma gäller också eventuella medhjälpare till gärningsmannen, som på frivillig grund lyckas förhindra brottets genomförande. Vad gäller då ifall en person, som inte är den huvudsaklige gärningsmannen utan endast medverkat till brottet i mindre grad, ångrar sin inblandning i brottsplaneringen men inte lyckas förhindra att den huvudsakligen gärningsmannen ändå fullbordar brottet? Under vissa omständigheter kan en medhjälpare undgå att dömas till ansvar, trots att brottet ifråga faktiskt fullbordats. En person som tagit olovlig befattning med hjälpmedel (exempelvis skaffat fram vapen som krävs för ett rån) kan undgå ansvar för sin inblandning i brottet, ifall denne frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet (till exempel tar tillbaka vapnen från gärningsmannen, innan vapnen hunnit användas i rånet). Att notera är kravet på att ett tillbakaträdande skall ske frivilligt. Ifall brottet inte fullbordas på grund av att polisen avslöjar brottsplanerna och förhindrar att brottet kan genomföras, därför att gärningsmannen helt enkelt misslyckas med att genomföra brottet, eller genom någon annan liknande händelse, så blir det förstås inte fråga om att potentiella gärningsmän kan gå fria från ansvar för sitt agerande.
En annan situation då det kan komma ifråga att en person skall undgå ansvar för sitt brottsliga agerande, eller i vart fall kan tilldömas ett mildare straff än vanligt, är då personen medverkat till brottet endast i mycket liten utsträckning. Även ifall en person förmåtts av annan till att delta i brottet kan det, under vissa omständigheter, leda till strafflindring eller rentav straffbortfall. I dessa situationer brukar man tala om strafflindring/straffbortfall med anledning av ringa medverkan. Det först nämnda fallet att en person medverkat till ett brott, men endast i väldigt liten omfattning kräver kanske ingen större förklaring av vad det innebär. Det skall dock nämnas att det som grundprincip är strafflindring som kan komma ifråga i dessa fall; för att straffbortfall skall vara aktuellt krävs att det handlar om ett ringa fall.
Vad gäller situationer där en person kraftigt påverkats av annan till att utföra eller på annat sätt delta i ett brott, så kan denna regel kanske kräva en något mer utförlig förklaring. Det är inte all slags extern påverkan som kan leda till strafflindring eller straffbortfall. I lagstiftningen stadgas att en person skall ha förmåtts medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning. Detta betyder att det måste ha förekommit antingen en viss grad tvång alternativt att personen har utnyttjats och lurats. När det gäller fall där en person lurats och utnyttjats krävs att detta lyckats med anledning antingen av personens unga ålder, av dennes beroendeställning eller av att personen av någon annan anledning varit oförståndig nog att påverkas till att delta i det aktuella brottet. I alla dessa situationer handlar det alltså om att en person utsatts för övertalning eller annan slags påverkan från någon annan, vilket resulterat i att personen deltagit i brottsliga handlingar. Personen har följaktligen, i större eller mindre utsträckning, känt sig tvingad att begå brottsliga gärningar. Också i dessa fall är det framförallt strafflindring som aktualiseras, då det för totalt straffbortfall även här krävs att det är fråga om ringa fall.