När det har inträffat, eller åtminstone misstänks ha inträffat, ett brott påbörjas en process som emellanåt kan vara aningen långrandig. Det är i allmänhet inte så att en polisanmälan om ett brott omedelbart leder till att en rättegång inleds. När det finns anledning att anta att ett brott begåtts är det som initialt sker, som huvudregel, att en så kallad förundersökning inleds. Typexemplet på när en förundersökning inleds är antagligen då någon (vanligtvis offret för brottet ifråga) anmäler till polisen att ett brott har skett. Förundersökning kan dock påbörjas även i situationer då ingen anmälan om brott skett, såsom ifall polisen själv i sitt arbete upptäcker att ett brott förövats. Det skall nämnas att det inte är i samband med alla fall av misstänkta brott som en förundersökning måste sättas igång. Bland annat ifall brottet inte hör under allmänt åtal (och alltså istället utgör ett så kallat målsägandebrott) krävs vanligen inte att en förundersökning skall startas. Detsamma gäller om omständigheterna omkring brottet är sådana att det är uppenbart att brottet inte går att utreda (exempelvis då det är klarlagt att det inte alls finns några vittnen, teknisk bevisning, eller andra slags ledtrådar till vem som utfört brottet).
Vad innebär då egentligen begreppet förundersökning och hur går förundersökningsprocessen till? Helt kortfattat kan man säga att en förundersökning består av en brottsutredning. Under förundersökningen utreds alltså det misstänkta brottet; till exempel strävar man efter att ta reda på vem som kan tänkas ha begått brottet samt man vill reda ut övriga aspekter av hur brottet mer exakt gick till. Det förekommer i allmänhet förhör med brottsoffer, förhör med vittnen (om sådana finns) samt förhör med misstänkta gärningsmän (när utredningen kommit så långt att det finns någon misstänkt). Ofta förekommer även utredningsarbete i annan form, såsom spaningsarbete, undersökning av brottsplatsen, analyser görs exempelvis av spår från brottsplatsen (det kan röra sig om fingeravtryck, DNA, verktyg eller vapen som kvarlämnats av en misstänkt gärningsman och så vidare). Det finns en skyldighet att bedriva en förundersökning så snabbt som möjligt, så att utredningsarbetet inte drar ut på tiden alltför mycket. En förundersökning kan komma att avslutas av flera skäl. Till exempel kan man under utredningen komma fram till att det är uppenbart att det inte går att utreda brottet i tillräcklig omfattning och att det därför inte är rimligt att fortsätta förundersökningen, vilken då läggs ned. I annat fall avslutas förundersökningen vanligen då brottet är tillräckligt utrett och det meddelas huruvida något åtal kommer att väckas mot den misstänkte eller inte.
Det är en så kallad förundersökningsledare som leder förundersökningen. I vissa fall är det polisen som både leder och utför själva förundersökningen, men emellanåt är även en åklagare inblandad i förundersökningsprocessen. Ofta är det polisen som bestämmer att en förundersökning skall inledas, men i ett senare skede kan ansvaret för förundersökningen istället överföras på en åklagare (även om det fortfarande är polisen som utför själva utredningen, under åklagarens ledning). Vid de situationer då det krävs att en åklagare agerar förundersökningsledare rör det sig främst om mer allvarliga och komplicerade brott, eller exempelvis händelser där den misstänkta gärningsmannen eller andra inblandade är minderåriga. Eftersom det är just polisen och åklagaren som ansvarar för förundersökningen och åklagaren i ett senare skede eventuellt kommer att vara den som driver åtalet mot den misstänkte, skall det understrykas att polisen och åklagaren trots detta är skyldiga att i viss mån tillvarataga den misstänktes intressen. Polisen och åklagaren skall under förundersökningen inte bara se till bevis och andra omständigheter som talar emot en viss misstänkt, utan skall även se till sådana förhållanden som är till den misstänktes fördel.