Alla människors lika värde och lika rättigheter är en grundläggande princip inom ett demokratiskt samhälle. Detta slås fast bland annat i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I denna FN-stadga understrykes även att alla människor är berättigade till samma rättigheter och friheter oavsett deras ras, hudfärg, kön, religion, språk, politiska uppfattning, nationella ursprung och så vidare. Detta betonas också i den så kallade Europakonventionen. I den svenska grundlagen stadgas att inga lagar eller föreskrifter får medföra att en medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Huvudregeln är vidare att en medborgare inte heller får missgynnas på grund av sitt kön genom lagstiftning. Undantag från denna sista regel kan dock tillåtas, exempelvis ifall missgynnandet sker som ett led i strävandet att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor. Det finns vidare mer specifik EU-lagstiftning samt svensk lagstiftning som uttryckligen förbjuder diskriminering av olika slag.
Diskriminering med anledning av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder är förbjudet. Diskriminering kan ske direkt såväl som indirekt. Direkt diskriminering består av att en person missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas/skulle ha behandlats i en jämförbar situation förutsatt att missgynnandet har samband med exempelvis kön, etnisk tillhörighet etcetera. Indirekt diskriminering kan vara svårare att upptäcka. Det är nämligen så att trots att en bestämmelse, ett tillvägagångssätt eller ett kriterium framstår som neutralt, så kan det systematiskt komma att särskilt missgynna personer av visst kön etcetera. Det kan då handla om indirekt diskriminering, dock inte ifall bestämmelsen/tillvägagångssättet/kriteriet har ett berättigat syfte.
Arbetslivet utgör ofta en mycket viktig del av en persons liv. Diskriminering inom arbetslivet kan få långtgående konsekvenser, till exempel genom att vissa grupper konsekvent kan få sämre arbetsvillkor; sämre lön, sämre arbetstider, sämre karriärmöjligheter och så vidare. Förbudet mot diskriminering gäller följaktligen även inom arbetslivet. Mer konkret så är det framförallt arbetsgivare som inte tillåts att diskriminera arbetstagare. Inte heller exempelvis arbetssökanden eller praktikanter får diskrimineras av arbetsgivare. Vissa undantag från förbudet mot diskriminering tillåts dock inom arbetslivet. Som exempel på möjliga undantagsituationer kan nämnas åtgärder som syftar till att främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt viss särbehandling på grund av ålder.
Arbetsgivare är skyldiga att aktivt utföra vissa åtgärder för att förhindra förekomsten av diskriminering. I viss mån skall även arbetstagare samverka med arbetsgivare i dessa frågor. Mer konkret, så skall arbetsgivare inom rimliga gränser anpassa arbetsförhållandena så att de passar alla arbetstagare oavsett kön etcetera. Även vid rekrytering skall arbetsgivare motverka diskriminering och verka för att alla ges möjlighet att söka lediga anställningar. Arbetsgivaren skall vidare främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i olika slags arbete samt inom olika kategorier av arbetstagare. Arbetsgivare är skyldiga att regelbundet kartlägga och analysera bestämmelser rörande löner och andra anställningsvillkor samt vilka löneskillnader det finns mellan män och kvinnor som utför arbete som är att anse som likvärdigt. I samband med detta skall en handlingsplan för jämställda löner skapas. Rör det sig om en arbetsgivare med fler än 25 anställda, så skall även en jämställdhetsplan upprättas.
Avslutningsvis skall särskilt diskriminering av kvinnor nämnas. Att just kvinnor diskrimineras i arbetslivet förekommer ofta även i dagens samhälle. Tydligast märks det kanske vad gäller skillnader i lön mellan män och kvinnor. Att just kvinnor missgynnas i arbetslivet har förstås uppmärksammats såväl nationellt som internationellt. Det finns internationella konventioner rörande kvinnors rättigheter som specifikt stadgar att diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden skall avskaffas. Det faktum att kvinnor faktiskt påverkas mer av graviditeter och barnafödande än män skall inte medföra att de diskrimineras i arbetslivet. Det är inte tillåtet att säga upp eller avskeda en kvinna med anledning av graviditet eller föräldraledighet, eller att tillämpa sämre lönevillkor eller dylikt. Även att exempelvis neka en arbetssökande anställning på grund av graviditet är förbjudet. Självfallet får inte heller män diskrimineras med anledning av att de tar ut föräldraledighet.