Europeiska unionens råd utgör en av sju institutioner inom Europeiska unionen (EU). Det är lätt att blanda ihop Europeiska unionens råd och Europeiska rådet, som också är en institution inom EU. Det kan möjligtvis underlätta att Europeiska unionens råd ofta kallas för rådet kort och gott. Även benämningen ministerrådet förekommer, detta är däremot lite mer informellt. Ministerrådet är annars en tämligen informativ benämning, eftersom rådet består av medlemsstaternas ministrar; det är ministrarna som är rådets ledamöter. Vilka ministrar som är ledamöter i rådet varierar beroende på vilken fråga som behandlas. Ministrarna möts i olika konstellationer och för närvarande finns det tio olika så kallade rådskonstellationer. Tidigare turades medlemsstaternas högsta ledare om att rådets ordförande men sedan Lissabonfördraget antogs har en permanent ordförandepost instiftats.
Om den fråga som skall behandlas berör utbildning så är det medlemsländernas utbildningsministrar som sammanträder. Ordförande för det sammanträdet blir då ordförandelandets utbildningsminister. Vad gäller behandling av utrikesfrågor så har EU numera en egen ordförande som leder mötena. Det är EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ("EU:s utrikesminister") som håller i ordförandeklubban för denna konstellation. Denna representant föreslås av Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- och regeringschefer, och godkänns av kommissionens ordförande och Europaparlamentet. Nuvarande (2012) hög representant heter Catherine Ashton och hennes mandat löper på fem år. EU:s höga representant fungerar något som en gemensam utrikesminister för EU och har till uppgift att utforma och samordna EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Samtidigt som Catherine Ashton är EU:s höga representant är hon också vice ordförande i Europeiska kommissionen.
Rådet är en av två institutioner inom EU som har lagstiftningskompetens. Kompetensen delas med Europaparlamentet och besluten tas normalt genom ett medbeslutandeförfarande. Förfarandet innebär att rådet och parlamentet måste vara överens för att ett förslag skall bli lag. Förutom lagstiftningsfunktion har rådet ett antal andra ansvarsområden. Rådet ansvarar för att sluta de internationella avtal där EU är part. Det kan röra sig om avtal med stater eller andra mellanstatliga organisationer. I anslutning till detta har rådet också ansvar för utvecklingen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På det ekonomiska planet har rådet, tillsammans med parlamentet, beslutandemakten vad gäller EU:s budget; förslaget till budget läggs av kommissionen.
Hur går det då till i praktiken när rådet skall ta ett beslut? Det är mycket svårt att ge ett koncist svar på frågan eftersom beslutsprocessen anpassar sig efter de sakfrågor som diskuteras. I vissa fall krävs det enhällighet medan det i andra fall kan vara tillräckligt med kvalificerad majoritet. Det är heller inte alla gånger som varje medlemslands röst väger lika tungt. Generellt kan man säga att större länder har fler röster medan de mindre medlemsstaterna får nöja sig med färre röster. Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland har alla 29 röster var; detta är också det högsta röstantalet för medlemsländerna. Bland det lägsta röstantalet återfinns fyra (Estland, Cypern, Luxembourg etc.) respektive tre röster (Malta). Sverige placerat sig ungefär i mitten med tio röster i rådet.