En utgångspunkt för samhällets omsorg om enskilda individer är att individen går med på att ta emot de hjälpinsatser som anses behövas. Vård eller andra åtgärder som förordas av exempelvis socialtjänsten eller läkare genomförs i de flesta fall i samråd med den enskilde och med dennes samtycke. I vissa situationer där samtycke saknas och individens hjälpbehov är mycket stort finns dock lagliga möjligheter att i vissa fall vårda någon mot dennes vilja, så kallad tvångsvård. Eftersom tvångsvård innebär ett stort ingrepp i den enskildes integritet och frihet förutsätter sådant beslut uttryckligt stöd i lag. Tvångsvård kan lagligen ske i form av:
Psykiatrisk tvångsvård
Tvångsvård av barn och ungdomar
Tvångsvård av missbrukare
Tvångsvård på grund av smittorisk
Därutöver finns möjligheter att bli dömd till rättspsykiatrisk tvångsvård istället för exempelvis fängelsestraff, men detta hanteras i samband med brottmål i allmänna domstolar och inte inom ramen för social- och sjukvård.
I praktiken händer det att kategorierna överlappar varandra och att den enskilde kan tänkas falla in under mer än en av formerna av tvångsvård. Detta kan vara fallet exempelvis då en tonåring utvecklat ett beroende av alkohol eller då en enskild både har en psykisk sjukdom och missbruksproblematik, och inte samtycker till någon form av behandling. Ofta finns regler och principer för hur man löser liknande kollisioner. I dessa fall är det viktigt att hälso- och sjukvården och den kommunala socialtjänsten samarbetar för att bäst kunna tillgodose individens vårdbehov genom den form som är mest lämplig.
Vem beslutar om tvångsvård?
Beroende på vilken form av tvångsvård som är aktuell är det antingen en kommunal nämnd eller ansvarig läkare som fattar beslutet eller ansöker om tvångsvård.
Gemensamt för alla tvångsomhändertaganden är att besluten ska prövas av en domstol, förvaltningsrätten. Domstolen ska pröva om det finns förutsättningar för tvångsvård, bland annat om vårdbehovet är tillräckligt stort, om det är möjligt att ge vården på frivillig väg och om beslutet är fattat på rätt sätt. Till sin hjälp får den omhändertagna (och ibland andra berörda) ett juridiskt ombud, det vill säga en jurist som tillvaratar klientens intressen gentemot de som fattat beslutet om tvångsvård. Det förvaltningsrätten kommer fram till kan sedan överklagas till kammarrätten och därefter till högsta förvaltningsdomstolen.
Regelbunden utvärdering av tvångsvården
Tvångsvård ska endast fortgå så länge som det behövs. Därför är tvångsomhändertaganden oftast begränsade i tid, och ska därefter omprövas eller upphöra. Tidslängden på tvångsvård kan naturligtvis se olika ut beroende på vilket vårdbehov som finns och vilken form av tvångsvård det är frågan om. Detta är också en orsak till att vård helst ska ske på frivillig väg.
Eftersom tvångsvård är ett så stort ingrepp i både individens och de anhörigas liv ställs det överlag mycket höga krav på hjälpbehovet. Det ska inte råda något tvivel om att vård är nödvändig för individen, även om denne inte anser det för tillfället. Därför är också en del av tvångsvården, inom exempelvis psykiatrisk vård och missbruksvård, inriktad på att den enskilde ska få insikt om sitt tillstånd och gå med på den föreslagna vårdplanen. Om den enskilde ändrar sig och samtycker till vårdplanen skall tvångsvården upphöra och vården fortsätta på frivillig basis.