Likväl som det finns regler för hur utländska medborgare skall beskattas för inkomster de får genom arbete i Sverige, finns det regler för hur svenska medborgare skall beskattas här i landet för sådana inkomster de tjänar i andra länder. Exempel på vilka som berörs av detta är bland annat den, sedan Öresundsbrons öppnande, växande skara som pendlar till Köpenhamn samt svenskar som åker till Norge för att arbeta. Det finns grundläggande regler som berör när en svensk medborgare är obegränsat respektive begränsat skattskyldig för sina inkomster. Just denna distinktion kommer dock inte att beröras närmare här. Här kommer endast att beskrivas hur en obegränsat skattskyldig som bor i Sverige, men arbetar utomlands, kommer att beskattas under olika förutsättningar.
Det vanliga för de allra flesta är kanske att endast under en kortare tid arbeta i utlandet. Om så är fallet, och man endast arbetar sex månader eller mindre i utlandet, skall man betala skatt för det man tjänar här i Sverige. I vanliga fall är man också skattskyldig i utlandet för den inkomst man har som anställd hos en arbetsgivare i det landet. Mellan nordiska länder finns ett så kallat dubbelbeskattningsavtal, som har som syfte att ta bort situationen att den arbetande behöver betala skatt i båda länderna. Sverige har också knutit sådana avtal med många andra länder, men det finns förstås undantag. Man bör undersöka både om man kommer att beskattas för tjänsteinkomster i landet man åker till och hur dubbelbeskattningsavtalet med Sverige ser ut innan man åker. Man bör också komma ihåg att även om en inkomst beskattas i utlandet, skall den också deklareras i Sverige.
En vidare omständighet som kan vara av stor vikt för personen som tjänar pengar i utlandet är om man skatterättsligt anses vara anställd eller bedriva egen näringsverksamhet. Distinktionen är förstås inte så svår att göra i normalfallet, när man har en fast arbetsgivare och ett anställningsavtal, men det finns exempel där bedömningen är svårare att göra och där det kan löna sig att veta vad som gäller. Två vanliga exempel där det kan vara intressant att veta till vilken kategori man räknas är om man är frisör och hyr en stol i en salong eller om man är tandläkare och hyr en stol på en klinik.
Näringsverksamhet är enligt lagen förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Vinstsyfte är också avgörande för bedömningen. Frågan är dock hur man skall dra gränsen mot tjänsteinkomst i de två fall som nämns. Både en frisör och en tandläkare som så att säga hyr in sig har ju ett visst mått av självständighet. Här får man både se till hur bedömningen görs i svensk rätt, där bland annat uppdragets tid och antalet uppdragsgivare är avgörande, men också till lagen i det land där den svenska medborgaren verkar. Här kommer inte att sägas ytterligare om bedömningen, förutom att den skattskyldige som arbetar i ett annat land bör vara noggrann så att hans arbete bedöms likadant i båda länderna. Skulle det nämligen vara så att uppgiften anses vara näringsverksamhet i Sverige, men tjänst i exempelvis Danmark, kan dubbelbeskattningsavtalet som huvudregel inte tillämpas vilket gör att problem uppstår, då detta avtal har till uppgift att se till att man inte betalar skatt i båda länderna.