Om man genom missbruk av behörighet att i annans ställning utföra rättshandlingar skadar den som har gett en behörigheten att utföra rättshandlingar, så är det ett brott som kan rubriceras som behörighetsmissbruk. Detsamma gäller ifall man med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller liknande handlingar kräver vad annan tillkommer (betalning som rätteligen skall tillkomma någon annan, etc). Behörighetsmissbruk kan även vara att kräva betalning med hänvisning till en handling som inte blivit utgiven (typiskt sett inte blivit överlämnad till avsedd person och därigenom fått åsyftad verkan), att kräva betalning för en skuld som redan är betald, kräva att få ut gods som man redan har mottagit eller mot krav hänvisa till kvitto som ej utgivits.
Om brottet kan rubriceras som något annat brott som exempelvis förskingring, olovligt förfogande eller trolöshet mot huvudman, så kommer man dock i första hand att dömas för detta. Den som begår behörighetsmissbruk riskerar som påföljd böter alternativt fängelse i maximalt två år.
Brottet behörighetsmissbruk kan följaktligen omfatta en mängd olika situationer och det är kanske inte helt lätt att förstå sig på vad dessa situationer inbegriper. Inledningsvis kan sägas att det alltså huvudsakligen handlar om fall där gärningsmannen har haft någon form av behörighet (exempelvis fullmakt, innehav av skuldebrev eller kvitto och så vidare), som denne har missbrukat ofta genom att agera utanför sin befogenhet.
Som ett något mer konkret exempel på vad som kan tänkas utgöra behörighetsmissbruk kan nämnas följande: A har lånat ut pengar till B. Därefter säljer A sin fordran till C, men går sedan till B och kräver att få betalning för skulden. A kräver då B på pengar som rätteligen skall tillfalla C, vilket utgör behörighetsmissbruk. Ett annat exempel kan vara att A har lånat pengar av B och därefter betalat tillbaka sin skuld. Dock tänkte A inte på att få något kvitto som bevisar att återbetalning skett. Detta faktum utnyttjar B genom att kräva betalning för skulden en andra gång, vilket också utgör behörighetsmissbruk.
Att utan lov ta (dock utan så kallat tillägnelseuppsåt) och använda en viss sak är typiskt sett att se som brottet egenmäktigt förfarande. Egenmäktigt förfarande är, i likhet med exempelvis stöld, kategoriserat som ett tillgreppsbrott i och med det olovliga tagandet. I vissa fall kan situationen dock vara sådan att det inte handlar om något olovligt tagande från gärningsmannens sida, utan att gärningsmannen enbart använt en sak som sedan tidigare fanns i dennes besittning på ett olovligt sätt. Det kan även handla om att gärningsmannen inte alls haft en sak i sin besittning, men att det ändå kan räknas som att gärningsmannen olovligen använt den aktuella saken. I sådana situationer blir huvudsakligen brottsrubriceringen olovligt brukande aktuell (i vissa dylika fall kan även till exempel olovligt förfogande aktualiseras, men detta brott skall inte närmare diskuteras här).
Mer specifikt, så utgörs olovligt brukande av att gärningsmannen olovligen använder någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet. Exempelvis att en anställd som på sin arbetsplats har tillgång till en dator som ägs av arbetsgivaren använder datorn på ett olovligt sätt, vilket leder till skada för arbetsgivaren, kan vara ett agerande som anses som olovligt brukande. Som olovligt brukande räknas vidare att innehavaren av en fastighet brukar fastigheten till men för annans rätt genom att exempelvis olovligen bygga, gräva eller plöja. Påföljden vid olovligt brukande av normalgraden är böter alternativt fängelse i maximalt ett år. Bedöms det röra sig om brott av ett grovt slag, så riskerar gärningsmannen emellertid fängelse i mellan sex månader och upp till fyra år.
Slutligen skall brottet fyndförseelse kortfattat diskuteras. Det finns vissa regler som gäller hittegods. Bland annat är man vid upphittande av något skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polisen, eller hos ägaren om denne är känd. Man är vidare skyldig att vårda hittegodset väl, så länge man har hand om det. Uppfyller man inte skyldigheten att anmäla ett fynd aktualiseras brottsrubriceringen fyndförseelse. Fyndförseelse föreligger nämligen ifall man inte fullgör den anmälningsplikt som finns då man funnit hittegods, eller på annat sätt råkat få någon annans sak i sin besittning genom ett misstag eller en tillfällighet. Detta brott kan resultera i böter för gärningsmannens del. Nämnvärt är att i vissa fall av upphittande av hittegods kan även andra brottsrubriceringar än fyndförseelse komma ifråga. Om man låter bli att anmäla fyndet med avsikt att tillägna sig godset kan gärningsmannen komma att bli dömd för olovligt förfogande.