Inom känneteckensrätten är begreppen näringsverksamhet (ibland benämnt affärsverksamhet) samt näringsidkare mycket viktiga i vissa situationer. Vad som räknas som näringsverksamhet och när man kan anses vara näringsidkare är avgörande bland annat för att fastställa när ett kännetecken kan skyddas, vad som omfattas av det skydd ett kännetecken har/vad som inbegripes i ensamrätten samt, som en följd av detta, när ett intrång i ensamrätten kan anses ha begåtts.
Hur definieras då begreppen näringsverksamhet, användning i näringsverksamhet och näringsidkare i de ovan nämnda situationerna? Svaret på denna fråga är tyvärr inte alltid alldeles självklart, delvis på grund av att det i lagstiftningen rörande kännetecken inte är helt tydligt fastslaget. Typiska exempel på vad som anses vara användning i näringsverksamhet när det gäller varumärken är dock, bland annat, att i affärsverksamhet använda varumärket för sina varor (genom att märka varorna eller deras förpackning med varumärket) samt att i reklam (muntligen, skriftligen eller vad det nu kan vara) använda sig av varumärket.
För att förtydliga, så kan det nämnas att i annan lagstiftning har näringsverksamhet definierats som förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt och näringsidkare har definierats som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. När man gör bedömningar av vad som skall anses vara näringsverksamhet och så vidare i fall som berör kännetecken, så gör man därför ofta jämförelser med dessa definitioner.