Innan vi tar en närmare titt på begränsningarna i avtalsfriheten, måste lite bakgrundsinformation ges om själva avtalsfriheten. Avtalsfriheten är en privaträttslig princip, som bland annat innebär att varje människa är fri att ingå avtal eller låta bli att ingå avtal. Vidare är individen fri att välja sin avtalspart och avtalsparterna är fria att bestämma innehållet i avtalet. Lagstiftaren har som utgångspunkt inte rätt att blanda sig i denna frihet. För att avtalsfriheten skall vara fullkomligt fri krävs dock att parterna är något så när jämbördiga. Det förutsätter att parterna själva kan ta tillvara sina rättigheter i avtalet. Verkligheten kan däremot bli en annan, då det finns situationer där den ena avtalsparten har ett bättre förhandlingsläge. Med hänsyn till dessa situationer har det ansetts motiverat att ha begränsningar och inskränka avtalsfriheten.
Avtal ingås i större utsträckning än vi tror. Det rör sig inte enbart om situationer där vi sitter ned med vår motpart vid förhandlingsbordet och omsorgsfullt formulerar avtalsvillkoren. Varje gång vi handlar något i en affär, så utgör det ett avtal. Kvittot som vi får som bevis på köpet utgör vårt avtal. Det är just då vi handlar i egenskap av konsumenter som lagstiftaren har velat begränsa den avtalsfrihet som råder. Som nämndes ovan, är utgångspunkten att avtalsparterna själva bestämmer innehållet i avtalet. Denna frihet kan dock vålla problem när vi ingår avtal i egenskap av konsumenter. Konsumenten och näringsidkaren anses inte vara jämbördiga, istället betraktas konsumenten som en mer skyddsvärd part. När konsumenten hamnar i underläge, så finns det en påtaglig risk att näringsidkaren utformar avtalet till sin egen fördel. Det är just skyddsaspekten som är en av anledningarna till att vi har konsumentskyddslagstiftning i Sverige. Genom att lagstiftaren ingriper hoppas man balansera det ojämlika förhållandet och undvika att konsumenten blir lurad.
Avtalsfriheten förutsätter vidare att parterna till avtalet är fullt införstådda med avtalsvillkoren samt de skyldigheter de får när de skriver under detsamma. Detta kan skapa problem när den ena avtalsparten är ett barn eller en person som påverkas av en psykisk nedsättning. Detsamma gäller om någon som har en förvaltare själv ingår ett avtal. I det fallet blir avtalet ogiltigt, även om den andra parten inte visste om sin motparts tillstånd. Även i de andra fallen blir resultatet oftast att avtalet inte kan göras gällande. Normalt så är det en stark betoning på att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) men i dessa fall gör man avkall på den principen.
Som nämndes inledningsvis, innebär avtalsfriheten även en negativ rättighet i den meningen att någon kan avstå från att ingå avtal. Det finns normalt inte något tvång att ingå avtal. Det kan däremot finnas tillfällen då en sådan kontraheringsplikt föreligger, det föreligger då alltså en skyldighet att ingå avtal. När en kontraheringsplikt föreligger så beror det oftast på att man vill undvika diskriminering och gynna konkurrensen på marknaden. I praktiken så är det ofta företag med monopolställning som har en kontraheringsplikt. Om ett företag är den enda leverantören av exempelvis el, så har det inte rätt att leverera till vissa utvalda kunder och utesluta andra intressenter. Vad gäller konkurrensen, så strävar lagstiftaren efter att inkludera så många som möjligt på marknaden, ibland görs detta genom en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikten utgör alltså en begränsning av avtalsfriheten och kräver inte den viljeförklaring som normalt behövs för att ingå avtal.