Det är inte bara genom lagstiftning som konsumentskyddsperspektivet blivit mer framträdande. Även i domstolarnas lagstiftning kan man skönja ett ökat skydd för konsumenter i olika sammanhang. Denna artikel kommer att avhandla hur olika tolkningsprinciper kan påverkas av att ena parten i en tvist är konsument.
En tolkningsprocess består av många olika delar. Förutom avtalets språkliga utformning, dess struktur och systematik och syfte kan man bland annat se till faktorer som skälighet, yttre omständigheter och vem som är ansvarig för upprättandet av avtalet. Här skall beskrivas hur ett konsumentperspektiv kan appliceras på några sådana tolkningsdata, men först bör något sägas om begreppen öppen respektive dold kontroll. Dessa begrepp har främst bäring när man talar om skälighetsaspekter och syftar till att beskriva att domstolarna, när ett resultat framstår som oskäligt, antingen tydligt kommunicerar att de applicerat ett sådant perspektiv på ett avtal som visserligen har en annan lydelse eller också genom att böja avtalet ge det den lydelsen från början. Med en utökad konsumentlagstiftning och den stora generalklausulen om jämkning har förstås möjligheten och benägenheten att använda öppen kontroll ökat.
Vad som kanske framförallt är intressant att analysera vad gäller tolkningen av konsumentavtal är skälighetsaspekterna och hur domstolarna använder de medel som står till buds i detta avseende, eller rättare sagt i vilka fall kommer en domstol att, i brist på tvingande lagstiftning, tolka avtal till konsumentens fördel på grund av dennes underlägsna ställning? Nedan kommer redogöras för några fall av skiftande karaktär där domstolen antingen uttalat att ena partens underlägsna ställning haft betydelse eller där det åtminstone kan uttolkas att så har varit fallet.
Vad gäller avtal i allmänhet och standardavtal i synnerhet har kravet på näringsidkaren att informera och vara tydlig uttryckts i flera fall. Bland annat har standardavtal i vilka det funnits klausuler som ansetts betungande och överraskande för konsumenter gjorts overksamma och man har uttalat att det är extra viktigt att i dessa fall agera för att medvetandegöra motparten. Med detta inte sagt att standardavtal i förhållanden mellan näringsidkare kan se ut hur som helst, men det finns en gradskillnad i tolkningarna, vilket tyder på att man tillmäter det faktum att ena parten är underlägsen en betydelse.
Vidare är oklarhetsregeln, till skillnad från hur det ser ut i avtal mellan näringsidkare, mycket framträdande när ena parten är konsument. Rent faktiskt är den nu lagstadgad. Denna regel innebär att oklara avtalsvillkor som inte förhandlats individuellt skall tolkas till nackdel för den som upprättat avtalet. Eftersom detta allt som oftast är näringsidkaren kommer det förstås i de tydliga fallen att dömas till fördel för konsumenten.
Borgensåtaganden är förvisso inte konsumentavtal, men kan ändå förtjäna ett omnämnande då de är vanliga och inte sällan ingås av privatpersoner. Det rör sig alltså om fall där man för exempelvis en familjemedlem eller vän, ofta såsom för egen skuld, åtar sig ett ansvar att betala dennes skuld om han eller hon inte uppfyller sitt åtagande gentemot utlånaren. I flertalet fall har sådana här åtaganden jämkats, då de ansetts betungande för en enskild person eller för att borgenären inte i tillräcklig utsträckning betonat vilka risker ett sådant åtagande kan innebära.
I slutsats får man säga att konsumenter inte bara har ett förstärkt skydd genom lagstiftning, ombudsmän och marknadsrättsliga regler om information och marknadsföring. Även tolkningsprocessen i domstolarna påverkas av att den ena parten är svagare, vilket blir särskilt tydligt om denna är konsument. Med detta självfallet inte sagt att domstolarna alltid dömer för konsumenten eller särskilt strävar efter att nå ett för denne gynnsamt resultat.