Avtalsrättsliga principer


I den svenska rätten finns många avtalsrättsliga principer som både kommer till uttryck genom lagstiftningen samt som inte är lagstadgade, men likväl har en stor betydelse. I det följande kommer ett antal av dessa att förklaras och något kommer att sägas om deras relevans.

Re integra-principen har att göra med det fall att någon vill ta tillbaka ett anbud eller en accept som denne har avgivit. Som huvudregel gäller att anbud och accepter är bindande och att motparten alltså skall kunna hålla avgivaren vid sitt ord. Under vissa omständigheter kan det dock också framföras att om mottagaren inte har agerat på grundval av anbudet eller accepten, så borde man kunna frångå regeln. Det finns alltså i vissa fall utrymme för att även tillmäta anbuds- eller acceptgivare ett skydd, när dennes motpart inte har påverkats av handlingarna.

Principen om rebus sic stantibus medger undantag från principen om pacta sunt servanda, att avtal skall hållas. Kärnan i principen är att parterna när de ingår sitt avtal gör det under vissa premisser. Skulle det ske en så fundamental förändring av dessa premisser vore det ohållbart att de fortfarande skulle vara bundna till avtalet. Det rör sig alltså om en slags skyddsprincip, tänkt att appliceras vid ändrade förhållanden. Det skall noteras att dessa ändrade förhållanden inte kan vara vad som helst, utan verkligen måste vara av avsevärda proportioner.

Det kan måhända diskuteras kring om condictio indebiti är en princip eller endast ett latinskt uttryck för betalning till fel person, men inte desto mindre är det viktigt att känna till innebörden. Innebörden av principen är helt enkelt att den som av misstag har gjort en betalning till fel person har rätt att få tillbaka sina pengar. Genom Högsta domstolens praxis har undantag från principen utkristalliserats, bland annat beroende på god tro hos den som fått betalningen och om betalaren förhållit sig passiv.

Contra stipulatorem-principen är på svenska mer känd som oklarhetsregeln. Den stadgar, vilket en översättning från latinet också indikerar – mot författaren – att den som har författat, eller åberopat, en oklar avtalsklausul står risken för denna, varför klausulen kommer att ses till fördel för hans motpart. Man får förstås inte överdriva vikten av principen. Det är inte så att alla avtalstvister bedöms till nackdel för den som skrivit avtalet, men principen blir en del av den större bedömningen.

Ejusdem generis-principen kan översättas med ”tillhörande samma klass” och rör fall där man i ett avtal exempelvis har en lista med specificerade utfästelser följt av en allmän utfästelse. I dessa fall skall den allmänna utfästelsen anses omfatta endast händelser som är av samma sort som de specificerade. Som exempel kan man ta ett försäkringsavtal där försäkringsbolaget åtar sig att ersätta skador på grund av brand, översvämningar, strejker och övriga händelser av genomgripande karaktär. De övriga händelser man här refererar till är då sådana som är av samma typ som de händelser som har exemplifierats.

Principen om lex specialis innebär helt enkelt att om man har två bestämmelser, en allmän och en som särskilt reglerar det förhållande man skall bedöma, skall den senare få företräde. Man brukar ibland också uttrycka detta som att lex specialis skall ges företräde framför lex generalis.

Principen om falsa demonstratio non nocet medger att man under vissa omständigheter bortser från ett avtals ordalydelse, om detta inte uttrycker parternas egentliga avsikter.

Förutsättningsläran är en avtalsrättslig princip som har att göra med vad en part med rätta kan förvänta sig när han ingår ett avtal. Även om den kanske inte är en av de mest använda principerna kan det ändå vara värt att kort nämna något om vad den innebär. Syftet med förutsättningsläran är att få till stånd en ogiltigförklaring av ett ingånget avtal. Som utgångspunkt gäller dock att en part inte är ansvarig för vad hans motpart har för förväntningar, utan bara för sina egna. Ibland kan det dock vara så att det verkligen har funnits en viktig förutsättning för att en part alls skulle vilja ingå ett avtal och att den andra avtalsparten förstått detta. Om det då är skäligt att motparten, som sett förutsättningen men inte sagt något, borde bära ansvaret för detta kan avtalet ogiltigförklaras.

Bläddra bland juridiska artiklar