Enligt svensk avtalsrätt krävs i regel inte att ett avtal skall vara skriftligt för att det skall bli giltigt. Vidare gäller den så kallade löftesprincipen, vilken innebär att om en avtalspart lämnar ett anbud är denne bunden av sitt anbud under en viss tid. Denna tid kallas för acceptfrist och är till för att acceptanten, d.v.s. den som mottar anbudet, skall få en betänketid. När acceptanten accepterat anbudet uppkommer ett bindande avtal. Detta är dock ett förfarande som kan frångås om parterna så önskar. Ett undantag från detta sättet att ingå avtal är så kallad avtalad skriftform. I dessa fall kommer parterna överens om att avtalsingåendet skall ske först vid undertecknandet. Ett annat undantag är avtalsingående genom konkludent handlande. I sådana situationer sker avtalsingåendet genom en avtalspart handlande och inte genom att denne uttryckligen uppger sin önskan att ingå avtal.
Avtalad skriftform
Ibland kan det vara svårt att skilja mellan avtalsingående genom avtalad skriftform och vanligt avtalsingående där avtalet ges en skriftlig form som bekräftelse. Den stora skillnaden består i att om en av avtalsparterna inte skulle vilja skriva under avtalet uppkommer inget bindande avtal när parterna har kommit överens om avtalad skriftform. I de fall då det skriftliga avtalet enbart fungerar som en bekräftelse är parterna bundna av avtalet ändå, även om någon av parterna i efterhand inte skulle vilja skriva under avtalet. I sådana fall kan en vägran att underteckna avtalet innebära att motparten får rätt till skadestånd för att denna vägran är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott. Vidare kan motparten givetvis även kräva att den vägrande parten fullgör sin del av avtalet även om motparten inte har undertecknat avtalet. Det är viktigt att komma ihåg att avtalet mellan parterna ändå är gällande.
Konkludent handlande
Det vanligaste inom avtalsrätten är att ett avtalsingående föregås av ett aktivt handlande, men i vissa fall kan avtalsingåendet föregås av konkludent handlande av någon av parterna. Med detta menas att en parts agerande i vissa fall kan visa att denne anser sig vara bunden av avtalet. Det går inte att säga att det finns något generellt handlande som kan leda till att avtal ingås på detta sätt. Det handlar om ett beteende som kan ge motparten anledning att förutsätta att avtalsparten har en vilja att ingå avtal och vad som krävs får bedömas från fall till fall. Ofta handlar det om att en avtalspart har varit aktiv i avtalsförhandlingar, därefter varit passiv och senare handlat på ett sådant sätt att motparten verkligen har anledning att tro att avtalet har ingåtts. I sådana situationer kan handlandet också leda till att parten måste bevisa att avtal inte har ingåtts, istället för tvärtom, för att undgå avtalsbundenhet. I sådana situationer är det viktigt att konstatera huruvida motparten har fog för sin uppfattning, d.v.s. rimlig anledning att uppfatta saken på det sättet. Om parten inte har fog för sin uppfattning kan den andra avtalsparten inte bindas genom konkludent handlande.
Som exempel på avtalsingående genom konkludent handlande kan nämnas det fall då en anställd som endast har tidsbegränsad anställning fortsätter arbeta utan att arbetsgivaren vidtar någon åtgärd. I sådana fall kan man konstatera att ett nytt anställningsavtal har uppkommit genom arbetsgivarens konkludenta handlande, d.v.s. att denne lät den anställde vara kvar på arbetsplatsen och fortsätta utföra arbetsuppgifter.