Ett utmärkande drag för den svenska avtalsrättsliga regleringen är att vi inte har olika lagar för alla olika former av avtal. Förvisso finns särskild reglering av vissa relationer genom exempelvis särskilda lagar för köp mellan företagare och konsumentköp, men i övrigt är det inte så att man kan gå till en specifik lag för att ta reda vad som gäller i ett givet avtalsförhållande. Följderna av detta förhållande är att man i en given situation får söka ledning i andra lagar, i doktrin och i praxis för att, i den mån det är möjligt, finna svaret på en fråga.
Denna artikel kommer att beröra vad som kan tänkas gälla för avtal som gäller rådgivning av olika slag. Då det inte finns någon svensk lagstiftning som specifikt berör området är syftet med artikeln att ge en bild av vad som kan tänkas gälla utifrån främst laganalogier, praxis och det europeiska civilrättsharmoniseringsprojektet (Draft Common Frame of Reference, DCFR). Domstolarna är inte bundna av dessa källor men tar dem i beaktande i varierande grad, t.ex. om annan vägledning saknas. Utgångspunkten kommer att vara advokatens ansvar, men principerna torde vara desamma för även andra sorters rådgivare.
Rådgivningsavtal kan se ut på många olika sätt och röra många olika sorters specialistkunskap, det kan vara exempelvis jurister, revisorer eller ekonomiska konsulter. Den gemensamma faktorn är att de säljer sin kunskap i form av tjänster. Vid sådana här avtalsförhållanden uppstår frågor som inte är helt väsensskilda från andra former av tjänsteuppdrag. Vad kan man, som köpare, förvänta sig av rådet? Vilket ansvar har rådgivaren för sitt råd och vad händer om rådet visar sig vara dåligt att köparen förlorar pengar på det? Dessa frågor utgör kärnan i denna artikel och är kanske också de viktigaste i den här sortens avtal.
Inledningsvis är det förstås centralt att den som skall ge ett råd också är medveten om vad det är klienten önskar uppnå och under vilka premisser rådet ges. Kommer det exempelvis en klient som önskar skatterättslig rådgivning måste advokaten genom att ställa relevanta frågor få fram vad det är som gäller, vad klienten vill uppnå och hur denne kommer att agera utifrån rådet. En klient kan inte alltid förväntas veta vad som är relevant. Detta medför att om uppdragstagaren behöver särskilda uppgifter för att kunna utföra sin tjänst på ett tillfredsställande sätt, ligger det på honom att meddela klienten vilka omständigheter han behöver få kännedom om. Liksom man inte kan förvänta sig att en klient är medveten om vilka omständigheter som kan vara relevanta för exempelvis en juridisk bedömning, kan man heller inte alltid förvänta sig att klienten till fullo förstår det råd som lämnas. Rådgivaren kan alltså inte utan risk för ansvar förklara sitt råd som om han gjorde det till en kollega, utan måste vidta åtgärder för att försäkra sig om att klienten förstår vad som menas.
Utifrån ovan nämnda omständigheter kommer sedan rådgivaren att ge ett råd eller en bedömning. Även för själva rådet finns det kriterier som måste uppfyllas för att det skall anses vara fackmässigt. Som huvudregel kan sägas att konsulten antagligen inte kan hållas ansvarig för felaktigheter som kan finnas i hans råd, under förutsättning att han i sitt arbete med rådet har varit tillräckligt noggrann, granskat saken på ett fackmässigt sätt och tagit reda på tillräckligt mycket. Ibland kallas detta att man har ett metodansvar. Hur metodansvaret ser ut i det enskilda fallet är en bedömningsfråga där många olika faktorer kan spela in. Klart är att avtalet, och då kanske särskilt vad gäller uppdragets utsträckning, har betydelse. Vidare kan omständigheter som vad man betalat för rådet och vilka riktlinjer som gäller för den bransch konsulten är i få betydelse.
Det är inte helt ovanligt att uppdragsgivare ifrågasätter de råd som har givits. Är tjänsten inte av godtagbar karaktär föreligger ett avtalsbrott, varpå både skadestånd och prisavdrag kan bli aktuellt. Utgångspunkten för bedömningen av kontraktsbrottet blir ovan nämnda omständigheter, men även om man får igenom detta kan det bli svårt att visa på vilka skador man åsamkats just på grund av rådet. Bedömningen kommer antagligen att göras med utgångspunkt i att man som köpare inte hade vidtagit åtgärder om man inte hade fått rådet. Tydligast blir kanske skadorna i sådana fall som rör skatterådgivning, eftersom man där kan se så tydligt vad effekterna blir.