Vid sidan av inkomstskatterna, socialavgifterna och mervärdesskatten är punktskatterna den största kategorin av skatter. Punktskatterna träffar, som namnet antyder, specifika varor och tjänster och skiljer sig på det sättet från varumomsen som istället tas ut generellt på varor i näringsverksamhet.
Det finns olika anledningar bakom besluten att införa punktskatter. Idag riktas inte längre punktskatter mot det man tidigare kallade lyxkonsumtion, utan istället mot företeelser som anses mindre önskvärda i samhället av exempelvis miljö- och folkhälsoskäl. Punktskatter används med andra ord idag främst som ett styrinstrument för att påverka människors konsumtionsmönster och därigenom minska den totala efterfrågan på de aktuella produkterna. De tre överlägset viktigaste punktskatterna, som återfinns i de flesta europeiska länder, är följande:
Alkoholskatt
Tobaksskatt
Energiskatt
Vid sidan av dessa finns en stor mängd punktskatter som läggs på miljöfarliga varor, t.ex. vissa bränslen, avfall och bekämpningsmedel, samt mer speciella punktskatter som t.ex. lotteriskatt, reklamskatt och skatt på grupplivförsäkringspremier. Punktskatterna är med andra ord en brokig skara som är svår att behandla i ett sammanhang, eftersom varje skatt behandlas för sig och ofta enligt egna beräknings- och förfaranderegler.
I dagens globaliserade värld går varuströmmarna över stora avstånd och ofta också genom flera genomfarts- eller transferländer, vilket ställer högre krav på att olika länder samordnar sina punktskattesystem för att inte vissa handelsvaror ska punktbeskattas av flera länder samtidigt. Ett sådant samarbete har genomförts inom EU genom inrättandet av ett punktskatteområde med till stor del gemensamma regler. EU:s punktskatteområde utgörs av medlemsstaterna med vissa undantag, exempelvis ingår inte Kanarieöarna, Åland, Färöarna och öarna i engelska kanalen i punktskatteområdet. Reglerna innebär i korthet att betalningen av punktskatter på alkohol, tobak och mineraloljor (de harmoniserade punktskatterna) kan skjutas upp tills produkterna levererats till rätt land och släppts på marknaden för konsumtion. För de icke-harmoniserade punktskatterna kan medlemsstaterna välja att tillämpa egna nationella regler, eller att använda en liknande reglering för enkelhetens skull. Uppskovsförfarandet är centralt för framförallt handel med alkohol och tobak inom EU och behandlas därför i en särskild artikel.
Med reservation för att reglerna skiljer sig åt mellan olika sorters punktskatter kan man ändå generellt konstatera att skattskyldigheten för en punktbeskattad vara inträder då den tillverkas eller importeras till EU:s punktskatteområde för att sättas på marknaden. Skattskyldigheten för svensk punktskatt vilar på den person som ansvarar för att varan förs in i Sverige. Om varan är föremål för ett uppskovsförfarande är det personen som slutligen ser till att varan lämnar uppskovssystemet för att säljas som ska betala punktskatten. Eftersom punktskatter är indirekta skatter kommer dock bördan av skatten inte i praktiken att belasta importören, då kostnaden oftast medför ett förhöjt slutpris för konsumenten när denne t.ex. köper varan i butik. Den som är skattskyldig för en punktskattepliktig vara är skyldig att lämna en skattedeklaration.
Skatteverket är den myndighet som hanterar inbetalning av punktskatter som tas ut i Sverige, liksom administration, revision och godkännande av ansökningar och registreringar. Många arbetsuppgifter ligger dock på Tullverket, som exempelvis har befogenhet att genomföra transportkontroller, dvs. kontrollera vägtransporter som kan antas innehålla punktskattepliktiga varor, och omhänderta varor för skattekontroll.
Den som lämnar oriktiga uppgifter eller inte anmäler punktskattepliktiga varor eller annars överträder särskilda förfaranderegler i samband med punktbeskattningen kan beroende på omständigheterna dömas för skattebrott, smugglingsbrott eller de särskilda brottsrubriceringarna olovlig förflyttning av, respektive olovlig befattning med, punktskattepliktiga varor.