Allmänt om familjehem


Ett familjehem är ett hem där barn som behöver komma ifrån det egna hemmet kan placeras. Placeringen görs av socialnämnden i den kommun där barnet bor. Att placera barn i ett familjehem kan bli aktuellt då den eller de som har vårdnaden om barnet inte har möjlighet att se till att barnet får en god uppfostran och en god uppväxt. Detta kan vara situationer då föräldrarna har problem med missbruk av till exempel alkohol eller droger.

Placering av barn i familjehem är den vanligaste formen för vård av barn utanför det egna hemmet. Precis som i övrigt i svensk rätt ska barnets bästa få en framträdande roll i alla bedömningar som görs då ett barn ska placeras i ett familjehem. Därför ska socialnämnden undersöka om det är möjligt att barnet får bo hos en släkting eller en annan närstående innan barnet placeras i ett familjehem. Det anses nämligen vara bättre för barnet att få bo hos någon som barnet känner än att placera barnet hos en helt okänd familj.

Innan ett barn kan placeras i ett familjehem måste socialnämnden göra en utredning av det tilltänkta familjehemmet. Syftet med utredningen är att se till att barnet kommer att kunna få den vård och omsorg som det behöver i hemmet. För att kunna göra en så bra utredning som möjligt (och därmed minimera risken för att barnet senare behöver omplaceras) är det viktigt att socialnämnden vet varför barnet behöver placeras i ett familjehem. Dessutom är det viktigt att socialnämnden har kännedom om barnets personlighet, eftersom det kan ha stor betydelse för om barnet kommer att trivas och känna sig trygg i familjehemmet eller inte. Självfallet ska socialnämnden i sin utredning även ta hänsyn till om barnets nya vårdare är lämpliga att ta hand om barnet och om de har förutsättningar för att ge barnet en god omvårdnad och uppfostran.

Då ett barn ska placeras i ett familjehem gäller tre principer: principerna om kontinuitet, flexibilitet och närhet som socialnämnden så långt som möjligt ska ta hänsyn till. Principen om kontinuitet innebär att barnet bör få möjlighet att bygga upp trygga, varaktiga relationer med socialarbetare och vårdare eftersom sådana relationer är en grundläggande förutsättning för att barnets tid i ett familjehem ska bli bra och meningsfull.

Principen om flexibilitet innebär att stor vikt ska läggas vid varje enskilt barns förutsättningar vid placeringen. Placeringen ska alltså styras av varje enskilt barns egna förutsättningar. För vissa barn innebär denna princip att barnet först bör få vård i det egna hemmet, men i andra fall att vård i ett familjehem är det bästa för barnet redan som första åtgärd.

Principen om närhet betyder helt enkelt att barn som ska få vård i ett familjehem bör placeras i ett familjehem som ligger så nära barnets hemmiljö som möjligt. Den här principen blir även aktuell vid utformningen av vården, eftersom barnet då, om det är möjligt, ska kunna ha kontakt med sin hemmiljö. Detta innebär även att barnet bör få ha kontakt med anhöriga och närstående. För att underlätta för barnets kontakt med sina biologiska föräldrar under vårdtiden bör barnet placeras i ett familjehem där vårdarna har samma kulturella bakgrund som barnet och dess föräldrar.

Vad gäller då för själva utformningen av vården i ett familjehem? Förutom att barnet bör få ha kontakt med sin hemmiljö samt anhöriga och andra närstående ges bara allmänna riktlinjer för vården. Den bör utformas på ett sätt som respekterar barnets integritet och det är även viktigt att vården genomförs på ett sätt som gör att barnet upplever den som meningsfull. Även vid utformningen av vården ska alltså stor hänsyn tas till det enskilda barnets egna, individuella förutsättningar för att vården ska bli så bra som möjligt.

Bläddra bland juridiska artiklar