Allmänt om antalet domare i tingsrätten


Det finns regler om hur många domare som måste sitta med vid exempelvis huvudförhandlingen i en tingsrätt för att tingsrätten ska vara domför. Reglerna om domförhet är alltså regler om vilken sammansättning en domstol måste ha för att vara behörig att handlägga de mål som blivit anhängiggjorda hos tingsrätten. Hur en tingsrätt ska vara sammansatt för att vara domför varierar något beroende på om det är ett tvistemål eller brottmål som rätten ska behandla. Oavsett om det är fråga om ett tvistemål eller brottmål, beror kraven på rättens sammansättning även på målets beskaffenhet eller vilken sorts mål det är fråga om.

Innan vi går in på reglerna om domförhet ska ett förtydligande göras avseende domarna. I reglerna om domförhet skiljer man på lagfarna domare och nämndemän. Lagfarna domare är domare med en juristutbildning samt en pågående eller avslutad domarutbildning. Nämndemän däremot är helt vanliga människor utan juridisk utbildning, som blivit utnämnda till nämndemän av de politiska partier som har ledamöter i riksdagen. Då både lagfarna domare och nämndemän avses används samlingsnamnet domare.

Som utgångspunkt gäller att en tingsrätt är domför med en lagfaren domare. Denna grundläggande domförhetsregel gäller för all handläggning i domstolen. Regeln gäller alltså både för förberedande åtgärder, till exempel muntliga förberedelser, samt för själva avgörandet av mål. Detta är dock en regel som har många undantag.

Undantagen från utgångspunkten att tingsrätten är domför med en lagfaren domare gäller främst för själva huvudförhandlingen i ett mål. Huvudregeln för tvistemål är att en tingsrätt är domför med tre lagfarna domare, men från denna regel finns en del undantag. Om det är tillräckligt att bara en lagfaren domare sitter i rätten och parterna samtycker till detta är tingsrätten domför med bara en lagfaren domare. Detsamma gäller om målet är av enkel beskaffenhet. Rätten ska även bestå av endast en lagfaren domare då huvudförhandlingen hålls i förenklad form. I de fall då ingen av undantagsreglerna blir tillämplig och tingsrätten således består av tre lagfarna domare är rätten domför med två lagfarna domare, om den tredje domaren till exempel blir sjuk efter det att huvudförhandlingen påbörjats.

I vissa fall kan ett mål avgöras utan huvudförhandling. Målet avgörs i så fall på de handlingar som parterna ingivit till rätten. Då mål avgörs utan huvudförhandling gäller samma regler för domförhet som om en huvudförhandling hade hållits. Är målet av enkel beskaffenhet får således en ensam lagfaren domare avgöra ett mål på handlingarna, men om det inte är av enkel beskaffenhet ska tre lagfarna domare avgöra målet. Undantag från detta får dock göras om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.

Ytterligare ett undantag från huvudregeln att tingsrätten i tvistemål är domför med tre lagfarna domare gäller för de så kallade småmålen. Ett småmål är ett mål där värdet av det som yrkas inte uppenbart överstiger ett halvt prisbasbelopp (22 000 kronor för år 2012). I dessa fall är rätten domför med en lagfaren domare. Detta är en obligatorisk regel, i de så kallade småmålen ska rätten bara bestå av en lagfaren domare. Det finns dock ett undantag från denna regel. Om en part då han eller hon för talan i målet för första gången och då gör det sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde än ett halvt prisbasbelopp kan han eller hon yrka att de vanliga reglerna om domförhet ska tillämpas. Detsamma gäller om parten gör sannolikt att utgången i målet är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra bakomliggande rättsförhållanden.

De regler som beskrivits ovan har alla föreskrivit undantag från den allmänna utgångspunkten, att tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandlingar i tingsrätt. Det finns dock ett annat undantag som säger att vissa åtgärder som gäller handläggningen av ett mål inte behöver utföras av en lagfaren domare. Detta undantag gäller åtgärder som bara avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att en lagfaren domare ska vidta dem. Exempel på situationer där detta undantag kan bli tillämpligt vid expediering av domar samt då man ska bedöma om ett överklagaden kommit in i rätt tid. Dessa åtgärder kan få vidtas av så kallade domstolsbiträden.

Låt oss nu gå vidare till domförhetsreglerna för brottmål i tingsrätten. Även här är utgångspunkten att rätten ska bestå av en lagfaren domare. Vid huvudförhandlingen i brottmål är huvudregeln dock att tingsrätten ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Notera att rättens sammansättning bara innehåller nämndemän i brottmål. Från denna huvudregel finns dock ett undantag som gör att det i vissa fall är möjligt att döma utan nämndemän. Rör huvudförhandlingen ett brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför även utan nämndemän. Detta kräver dock att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det inte är fråga om att döma ut en företagsbot. Ger handlingarna i målet anledning att anta att påföljden för brottet kommer att bli fängelse krävs dock att nämndemän finns med i rätten.

Vissa brottmål är så omfattande att huvudförhandlingen kan behöva pågå i flera dagar. Om en nämndeman skulle få förhinder efter det att en huvudförhandling har påbörjats är rätten domför med en lagfaren domare och endast två nämndemän. Om det finns skäl för det, kan man innan huvudförhandlingen börjar utöka rätten med en nämndeman och en lagfaren domare. Då rätten utökats på detta sätt är tingsrätten domför även om en lagfaren domare och två nämndemän skulle drabbas av förhinder, till exempel sjukdom, under huvudförhandlingen. Denna möjlighet att utöka rätten bör främst utnyttjas i brottmål som är väldigt omfattande och där huvudförhandlingen därför kommer att pågå under flera dagar.

Bläddra bland juridiska artiklar