Ett beslut av en förvaltningsmyndighet får enligt lag överklagas av den som beslutet angår, om det är till nackdel för denne och beslutet kan överklagas. Det sistnämnda kravet innebär att beslutet ska ha en särskild egenskap, det ska vara överklagbart, för att det ska vara möjligt för en enskild som är missnöjd att få till stånd en rättslig prövning av beslutet. Det bör poängteras att frågan om överklagbarhet endast uppkommer i fråga om myndighetsbeslut, fällande domar från domstol är alltid möjliga att överklaga. Frågan om överklagbarhet av myndighetsbeslut är mer komplicerad än vad det först verkar. När vi tänker oss det typiska förvaltningsärendet uppkommer vanligtvis inte frågan om överklagbarhet, t.ex. när en person lämnar in en ansökan om bostadsbidrag till Försäkringskassan och får svar i form av ett nekande beslut med en tydlig besvärshänvisning (d.v.s. en instruktion för hur man överklagar). Att en rätt att överklaga finns i den situationen är självklart. Överklagbarheten blir istället problematisk först i fall då förvaltningsärendet avviker från typsituationen. Ta till exempel Anna, som ansöker om försörjningsstöd hos kommunens socialförvaltning. Innan beslutet om försörjningsstöd har fattats får Anna hem ett brev i vilket biståndshandläggaren meddelar att Anna måste sälja sin gamla SAAB för att kunna komma i fråga för försörjningsstöd. Anna har invändningar mot det som står i brevet och vill överklaga uppmaningen till försäljningen av bilen. Tyvärr hittar hon ingen besvärshänvisning i brevet, och det står inte ens att det är fråga om ett beslut. Istället hänvisas hon till att överklaga det senare beslutet om försörjningsstöd. Trots detta överklagar Anna innehållet i brevet, eftersom hon anser att yttrandet får personliga och ekonomiska konsekvenser för henne. Ytterst är det Förvaltningsrätten som får ta ställning till om yttrandet är överklagbart eller inte. I domstolspraxis har ett liknande yttrande ansetts överklagbart av just den anledning Anna nämner. Ett yttrande som innehåller förberedande delbeslut, information i motiveringen eller annat som kan få självständiga konsekvenser för den enskildes liv i personligt eller ekonomiskt hänseende kan alltså vara överklagbara för sig, även om det inte står att beslutet går att överklaga. Generellt gäller alltså den allmänna huvudregeln att man som enskild har rätt att klaga på sådana beslut och yttranden av myndigheter som påverkar en negativt. Beslut som innebär myndighetsutövning mot enskilda, och som inte är gynnande, kan som regel alltid överklagas. Men även delbeslut, yttranden m.m. som inte rubriceras som beslut eller förses med besvärshänvisningar kan överklagas om de får negativa, kännbara konsekvenser för den enskilde, som för Anna i exemplet. Vad som räknas som kännbara konsekvenser avgörs utifrån den enskildes perspektiv. Den allmänna tendensen är alltså att man allt mer ser på myndighetsavgörandets faktiska innehåll och vilka effekter det får för den enskilde när man bedömer huruvida ett beslut är överklagbart eller inte. På den här punkten är det med andra ord viktigt att påpeka att lagtexten och texten i myndighetsbeslutet inte ger en helt korrekt bild av rättsläget, eftersom domstolarna blivit mer tillåtande i sin praxis. Ett exempel på detta är att det i vissa förvaltningsrättsliga specialregleringar finns mer ingående bestämmelser av vilka sorters beslut som inte är överklagbara, men mot bakgrund av det sagda är det långt ifrån säkert att dessa kan upprätthållas om besluten visar sig få negativa konsekvenser för enskilda. Vissa av överklagandeförbuden har dessutom visat sig strida mot Europakonventionens regler om rätt till domstolsprövning, men även här är det tyvärr svårt att på förhand ge klara besked eftersom det inte är helt utrett vilka myndighetsbeslut som gäller civila rättigheter i Europakonventionens mening. Ytterst är det alltså en fråga om enskildas rätt till domstolsprövning och myndigheters intresse av effektivitet i handläggningen, och avvägningen sker idag genom avvägningar i varje enskilt fall.