Det finns en grupp med brott som alla faller in under benämningen ärekränkning här omfattas huvudsakligen olika slags förtal och förolämpning. Precis som vid majoriteten av alla brott, krävs uppsåt hos gärningsmannen för att något av dessa brott skall anses ha begåtts.
Förtal
Brottet förtal består av att gärningsmannen inför andra pekar ut en person och hävdar att denne är kriminell eller på annat sätt lever ett klandervärt liv, alternativt på något annat sätt sprider uppgifter om personen med syftet att utsätta denne för andras missaktning. Det handlar alltså framförallt om situationer där gärningsmannen uttalar sig nedsättande om brottsoffret eller på annat sätt ser till så att kränkande uppgifter och rykten om brottsoffret sprids, på ett sätt som är ägnat att få andra att förakta brottsoffret. Att notera är att som grundprincip spelar det ingen roll ifall de saker som gärningsmannen hävdat angående brottsoffret är sanna eller inte; man kan alltså komma att dömas för förtal oavsett om exempelvis ett rykte som man spridit om en viss person är sant eller inte.
Det finns dock vissa undantag från bestämmelsen om förtal, då sanningshalten i eventuella påståenden är av vikt. Om någon faktiskt har utfört de ovan nämnda handlingarna (det vill säga pekat ut en person som kriminell och så vidare, men gjorde detta på grund av att han/hon var skyldig att uttala sig eller om det av annan anledning var berättigat att lämna de uppgifter som framförts, så kan ansvar för förtal undvikas. För att detta undantag skall kunna tillämpas krävs att de uppgifter som lämnats var sanna, eller att det åtminstone fanns skälig grund för uppgifterna. I allmänhet kan en person som endast uttalar sig på grund av en skyldighet inte anses fälla uttalanden i syfte att utsätta personen för andras missaktning eftersom syftet istället är att uppfylla sina tjänsteskyldigheter.
Begår man förtal kan man komma att dömas till böter. I allvarligare fall kan gärningsmannen komma att dömas för brottet grovt förtal, vilket kan ge böter eller fängelse i upp till två år. Vid bestämmandet av om brottet är att anse som grovt förtal, eller endast förtal av normalgraden, tar man hänsyn till bland annat av vilket slag den spridda uppgiften var, hur stor spridning den fått eller om den på något annat sätt syftade till att medföra allvarlig skada. Om man exempelvis sprider väldigt illasinnade rykten om en person, på ett sätt som gör att många kan ta del av ryktena är det alltså typiskt sett att anse som förvärrande omständigheter, som kan medföra att gärningsmannen döms för grovt förtal.
Förtal av avliden
För att någon skall kunna dömas för förtal krävs att brottsoffret är en levande person. Lagstiftaren har emellertid även i viss mån velat förhindra ärekränkning av avlidna och därför finns det även en brottsrubricering benämnd förtal av avliden. Har någon förtalat en avliden person och har detta sårat de efterlevande eller kan det på annat sätt anses ha kränkt den frid som bör tillkomma den avlidne, så utgör det ett brott. Gärningsmannen kan då komma att dömas till böter eller fängelse, så som nämnts ovan.
Förolämpning
För att någon skall kunna dömas för förtal krävs att personen inför andra har pekat ut brottsoffret som klandervärd enligt ovan. Har dock gärningsmannen framfört liknande uppgifter enbart direkt till brottsoffret själv, kan istället brottet förolämpning ha begåtts. Förolämpning består av att gärningsmannen smädar brottsoffret genom kränkande skällsord eller anklagelser eller genom annat förolämpande beteende mot denne. Den som döms för förolämpning av normalgraden riskerar böter. Anses brottet vara grovt kan böter eller fängelse i upp till sex månader komma ifråga.
Skillnande mellan brotten förtal och förolämpning kan illustreras genom följande exempel: Om gärningsmannen inför en stor grupp av personer vitt och brett pratar om vilken dålig människa X är, hävdar att X har gjort sig skyldig till både det ana och det andra brottet, säger att X har varit otrogen mot sin sambo och annat nedsättande (allt med syftet att utsätta X för åhörarnas missaktning) begår gärningsmannen troligtvis förtal. Skulle dock gärningsmannen direkt till X, utan några andra personer närvarande, säga något i stil med X, du din tjuvaktige, otrogne idiot är detta uttalande antagligen snarare att bedöma som förolämpning. I båda dessa situationer har gärningsmannen innehållsmässigt framfört ungefär samma uppgifter, men den största skillnaden mellan de båda sorternas brott består alltså av vem som får ta del av uppgifterna.
Avslutningsvis kan nämnas att alla de ovan nämnda ärekränkningsbrotten som grundregel utgör så kallade målsägandebrott. Detta innebär att brottsoffret själv måste driva en eventuell rättsprocess mot gärningsmannen. I vissa fall kan dock åklagare komma att ta över processen vad gäller åtal för förtalsbrott samt vissa sorters förolämpning. En förutsättning för att så skall kunna ske är som huvudregel att målsäganden antingen är under arton år eller anger brottet till åtal samt att åtal av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt. De förolämpningsbrott som åklagare är skyldiga att hantera rör sig typiskt sett om fall då gärningsmannen exempelvis förolämpat brottsoffret med anspelning på dennes ras, hudfärg, sexuella läggning eller dylikt. I dessa fall kan ett allmänintresse att upprätthålla demokratiska värden finnas, vilket kan göra åtalet påkallat ur allmän synpunkt.