Särskilt om envarsgripande


Ett envarsgripande innebär att en privatperson griper en person som påträffats på bar gärning eller flyende fot efter att han begått ett brott, eller att en privatperson griper en person som är efterlyst för ett brott. I de fall då ett envarsgripande är tillåtet får alltså vem som helst gripa en misstänkt brottsling. Låt oss nu titta mer ingående på när ett envarsgripande är tillåtet.

Det första man måste ta ställning till då man ska avgöra om ett envarsgripande är tillåtet eller inte är vad begreppet envar innebär. Med envar avses alla privatpersoner i Sverige och därmed även utlänningar som inte är svenska medborgare eller bosatta i Sverige. Även barn faller under begreppet envar. En polis faller dock inte under begreppet envar, så för sådana personer gäller andra regler om gripande.

Ett envarsgripande är tillåtet då en person som har begått ett brott påträffas på bar gärning eller flyende fot. Alla brott gör dock inte att envarsgripanden är tillåtna, utan för att ett envarsgripande ska få göras måste det finnas fängelse i straffskalan för det aktuella brottet. Exempel på några vanligt förekommande brott där envarsgripanden är tillåtna är snatteri och stöld samt misshandel.

Vad innebär dock att personen ska påträffas på bar gärning eller flyende fot? Låt oss först titta på begreppet på bar gärning. På bar gärning anses enligt huvudregeln innebära att den misstänkte gärningsmannen ertappas då han eller hon håller på att fullborda brottet. Den misstänkte gärningsmannen ska alltså ertappas i själva brottsögonblicket för att det ska vara på bar gärning. I vissa fall kan dock en misstänkt gärningsman anses vara påträffad på bar gärning även om den person som utför envarsgripandet inte har sett den misstänkte begå själva brottet. Det kan till exempel vara fråga om att ett inbrott gjorts hemma hos någon, och den personen då efter en kortare stund (här är nog bara några minuter acceptabelt) envarsgriper någon som misstänks ha utfört inbrottet och som dessutom bär på viss egendom som har blivit stulen vid inbrottet.

Eftersom ett envarsgripande även får göras då den misstänkte gärningsmannen befinner sig på flyende fot, så är ett envarsgripande alltså inte uteslutet bara för att den misstänkte personen har hunnit börja ta sig från brottsplatsen. Begreppet på flyende fot innefattar dock endast då fall då den misstänkte gärningsmannen påträffas då han flyr från brottsplatsen.

Av det ovanstående kan man lätt dra slutsatsen att en person som utför ett envarsgripande måste vara hundraprocentigt säker på att det är just den misstänkte gärningsmannen som faktiskt har begått brottet. Så är dock inte fallet, utan det finns ett viss utrymme för osäkerhet om vem som har begått brottet. Ett envarsgripande blir alltså inte otillåtet (och därmed till exempel ett olaga frihetsberövande eller ofredandebrott) bara för att det senare visar sig att den misstänkte gärningsmannen inte utfört brottet. Envarsgripanden är inte bara tillåtna då en person som misstänks ha begått ett brott påträffas på bar gärning eller flyende fot. Envarsgripanden är även tillåtna att utföra då man träffar på en person som är efterlyst för ett brott.

Då man har utfört ett envarsgripande ska den gripna personen skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Detta innebär att en person som utfört ett envarsgripande inte själv får hålla kvar den gripne personen hur länge som helst, utan denna uppgift ska skötas av polisen. Ett envarsgripande är alltså något förenklat sagt endast ett sätt att hjälpa polisen i deras arbete med att utreda brott. Att ett överlämnande ska ske skyndsamt anses innebära att överlämnandet till polisen ska göras så fort som möjligt. Här får alltså ingen onödigt tidsutdräkt förekomma. Att envarsgripen person skyndsamt ska överlämnas till polisen innebär dock inget hinder mot att den person som utfört envarsgripanden helt enkelt struntar i överlämnandet till polisen och försätter den misstänkte gärningsmannen på fri fot igen.

Avslutningsvis ska några korta ord sägas om envarsgripande och förhållandet till rätten att inte utsättas för frihetsberövanden och förhållandet till brottsbalken. Enligt grundlagen får det allmänna inte frihetsberöva personer om det inte finns ett undantag i lag. Grundlagen handlar dock endast om frihetsberövanden som sker genom det allmännas försorg. Detta innebär att en privatperson inte gör sig skyldig till grundlagsbrott då han eller hon gör ett envarsgripande. För privatpersoner gäller istället regler i brottsbalken om olaga frihetsberövande. Rätten till envarsgripande är dock ett undantag från dessa regler. Då ett envarsgripande är tillåtet är alltså en handling som annars skulle anses vara ett olaga frihetsberövande tillåten.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar