Fallet Van Gend en Loos är ett av EU-domstolens kändare rättsfall. Domen avkunnades den 5 februari 1963; det vill säga ganska tidigt in i det europeiska samarbetet. Den har haft en stor betydelse för hur lagstiftningen inom Europeiska unionen påverkar enskilda medborgare i respektive medlemsland.
För att kortare beröra målet i fråga kan sägas att det förvisades till EU-domstolen av den sista instansen för skattefrågor i Nederländerna; närmare bestämt en förvaltningsdomstol. Parter i målet var å ena sidan den nederländska skatteförvaltningen och å andra sidan bolaget N.V. Algemene Transport- en Expeditie Onderneming van Gend & Loos. Förvaltningsdomstolen begärde ett förhandsavgörande hos EU-domstolen och ställde följande frågor till densamma:
1. Om artikel 12 i EG-fördraget (nuvarande artikel 18 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) kan tolkas på ett sådant sätt att den ger enskilda möjligheten att göra gällande individuella rättigheter. Artikel 12 stadgade att all diskriminering på grund av nationalitet var förbjuden.
2. Om tillämpningen av en importtull på 8 % på import från Tyskland till Nederländerna, som sökanden företog utgjorde en otillåten höjning enligt artikel 12 om icke-diskriminering. Eller var det så att importtullen utgjorde en rimlig ändring av den importtull som användes före 1960?
EU-domstolen fann att artikel 12 i EG-fördraget kunde tillämpas direkt av enskilda bestämmelsen hade således direkt effekt. Detta innebar i sin tur att nationella domstolar fick en skyldighet att skydda de rättigheter som enskilda fick genom bestämmelser som hade direkt effekt. Annorlunda uttryckt, om enskilda kunde åberopa bestämmelsen om icke-diskriminering, så var nationella domstolar skyldiga att pröva en eventuell diskriminering och på så sätt skydda denna rättighet.
Vad gäller tullavgiften konstaterade EU-domstolen att hänsyn bör tas till vilken tulltaxa som Nederländerna tillämpade när fördraget trädde ikraft. Det spelar ingen roll hur höjningen av tulltaxan har kommit till stånd. Artikel 12 kan tillämpas så fort som man i ett och samma medlemsland belägger samma produkt med en högre tulltaxa efter det att fördraget har trätt ikraft. Detta innebär med andra ord att EU-domstolen tittar på, och uppmanar nationell domstol att titta på, om den tullbelagda produkten har belastats med en högre tulltaxa jämfört med den tulltaxa som rådde innan fördraget trädde ikraft.
För övriga frågor återvisades fallet till nederländsk domstol för vidare handläggning. Det väsentliga med detta fall är att enskilda får möjlighet att åberopa rättigheter som ges på europeisk nivå direkt inför nationell domstol eller inför EU-domstolen. Det ligger i linje med att enskilda medborgare åläggs skyldigheter till följd av samarbetet inom Europeiska unionen. De skall därför i lika stor utsträckning kunna åberopa sina rättigheter. Med detta önskar man att EU-rätten skall få en större genomslagskraft och en större närvaro bland medlemsstaternas medborgare.
Att rättigheterna kan åberopas och tillämpas med direkt effekt innebär att enskilda medborgare inte behöver stödja sig på nationell rätt. Den nationella lagstiftningen behöver således inte kopplas in som ett slags mellanhand. Detta är särskilt viktigt när det inte finns en motsvarande nationell bestämmelse som enskilda kan hänvisa till. Genom den direkta effekten får således EU-rätten omedelbar tillämpning hos enskilda medborgare. Det är dock viktigt att i sammanhanget poängtera att inte alla bestämmelser som har antagits inom ramen för EU-samarbetet har direkt effekt.